Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Den allra vackraste historien om vänskap

VÄNTETID. I väntsalen på Jonsereds station mötte den unge Harry Martinson Margaret Kjellberg. Det blev början till en vänskap som varade livet ut. När Martinson valdes in i Svenska Akademien deltog Margaret Kjellberg i högtidligheterna. Foto: DN/EXPRESSEN

Historien om författaren Harry Martinson och hans goda fe Margaret Kjellberg är kanske den allra vackraste historien om vänskap som står att finna i Göteborg.

Tidigare artiklar

3 januari: Pawneeindianen White Fox och hans mardrömslika slut i Göteborg.

21 januari: Här kom Bildsköne Bengtsson äntligen till ro.

Att vara konstnärens musa kan vara en prövande och ibland rent livsfarlig uppgift. Som kraftstation till Bertolt Brecht kom författaren och skådespelerskan Ruth Berlau att drabbas av svår alkoholism och sluta sitt liv på sinnessjukhus. Lika illa gick det för Léona-Camille-Ghislaine Delcort, som kom att bli dyrkad musa för surrealisten André Breton i Paris på tjugotalet, också hon slutade livet märkt av psykisk sjukdom. Så hur gick det för Margaret Kjellberg, hon som har kallats Harry Martinsons goda fe?Bland alla självförbrännande, olyckliga, förtvivlat älskande kvinnor, som har lovsjungits av en manlig konstnär för att sedan hamna i en eller annan rännsten, stiger hon fram som en annan sort. Vänlig och gåtfull. Tillbakadragen och handlingskraftig. Kanske är historien om henne och den unge Harry, som kom att bli en av våra största arbetarförfattare, en av de vackraste historier om vänskap som står att finna i Göteborg med kranskommuner.

 

Om allting hade varit som det brukar hade de nog aldrig träffats, den där regniga höstkvällen 1919, på Jonsered station. Som den tidsoptimist hon var hade Margaret tagit för vana att alltid komma springande till tåget i sista stund. Ja så välkänd var hennes språngmarscher till tåget att stinsen i Jonsered hade tagit för vana att hålla tåget en extra minut för hennes skull.

Nu var det istället tåget som var sent och Margaret blev sittande i vänthallen tillsammans med en främmande pojke. Så lätt att se dem framför sig, på varsin bänk. Hon - en trettioåttaårig välbärgad fröken från Göteborg, på väg hem från familjens sommarhus, till våningen på Östra Hamngatan 19. Och så Harry, på bänken mitt emot, vinddriven och trasig. En femtonårig luffare med siktet inställt på Göteborg och sjömanslivet.

 

Att dessa två överhuvudtaget började prata är förstås högst otippat. Och ändå. Snart satt Harry där och berättade om sitt liv och sina planer för den främmande kvinnan medan regnvinden ven runt stationsknuten.

"... en mycket snäll dam", sa Harry långt senare, när han intervjuades om invalet i Svenska Akademien. "Hon riktade in mitt liv och hade en väldigt fin inverkan på mitt sätt att se på saker och ting."

Exakt vad Margaret gjorde och sa som gjorde ett sådant intryck kan man förstås bara spekulera i. Kanske handlade det inte så mycket om ord, som om det mer grundläggande: att någon såg och talade till en ensam femtonåring som hade levt osedd i stort sett hela sitt liv.

I vilket fall kom Harry, efter stationsmötet, att skjuta upp sina planer på att gå till sjöss och istället stanna ett år i Jonsered. Med Margarets hjälp fick han anställning på bomullsspinneriet, skaffade kostym och lånekort och tog djupt intryck av brukssamhället, byggt enligt socialreformator Owens modell.

När Harry ett år senare fortsatte ut på sjön var vänskapen med Margaret Kjellberg grundmurad och kontakten kom att fortsätta ända fram till Margarets död. Man kan se henne som en välgörerska, som kom med råd och presenter och lånade ut pengar när författarens ekonomi var svajig. Men nog var fröken Kjellberg mer än en snäll dam som kom med krishjälp till en begåvad ung man? Med tanke på de många brev som skrevs dem emellan, inte minst under Harrys sjömansår, kan man ana att ett samtal som hade inletts i Jonsered var av den sorten där man inte riktigt kan sätta punkt.

För Moa Martinson, Harrys första fru, lär vänskapen ha varit en prövning, som väckte svartsjuka. Lite lättare verkar det ha gått, efter andra giftermålet, med Ingrid Lindcrantz. "Må ni tillsammans kunna trotsa alla svårigheter+ bevara den sanna glädjen åt livet, åt hemmet, åt samhörigheten" skriver Margaret till Ingrid i oktober 1940.

 

Som ung hade hon älskat en man som inte föll föräldrarna i smaken. När hon inte fick lov att gifta sig blev det istället studier i England och sedan arbete - först i familjefirman, sedan som banktjänsteman vid Göteborgs Intecknings & Garanti AB - som fyllde Margarets liv. Att hon blev personligt viktig för Harry är uppenbart, men hur viktig var hon för hans författarskap? Som den musa hon var lär Margaret ha stått modell för en rad goda, moderliga kvinnor i Martinssons romaner och i "Vägen ut" dyker hon upp som "Damen i väntsalen."

Att det handlade om någon sorts kärlek går ju inte att missta sig på, en platonisk, innerlig, men säkert också komplicerad kärlek. För en samtidsmänniska, som tar del av Margarets historia är det lätt att känna stynget av oro och ana relationsdrama mitt i hjärtevärmen. Hur kändes det att alltid vara den som kom med presenterna, alltid till hands och alltid behövd, men i slutänden den som gick ensam hem till Östra Hamngatan? Fanns en kärna av ensamhet, mitt i samhörigheten? Eller var det tvärtom så att det var ensamhet, som var den sammanbindande länken mellan den vinddrivna femtonåringen och damen i vänthallen, den där ruskväderskvällen på Jonsered station?

Sanningen ligger förmodligen, som sanningen nästan alltid gör, någonstans mitt emellan.

 

KÄLLOR: "Damen i väntsalen: en scenisk berättelse om mötet och vänskapen mellan Harry Martinson och Margaret Kjellberg", av Pamela Jaskoviak med efterord av Alf Elmberg. "Harry Martinsons 'goda fe' Margaret Kjellberg", av Georg K:son Kjellberg.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!