Utanför föreläsningssalen på Röhsska museet kunde man i går kväll i samband med debatten ”Kvinnan och slöjan” prova en burka.
Innan jag gick till museet hade jag tänkt att jag nog skulle pröva den täckande burkan med gallret framför ögonen. Var nyfiken, ville känna känslan av att täcka ansiktet, kanske förstå någonting eller bara ta reda på hur det förhåller sig rent praktiskt; hur mycket ser man egentligen?
Men att täcka ansiktet i ett icke-muslimskt samhälle är inte helt okomplicerat; det utmanar allt som jag som västerländsk kvinna och feminist tycker mig veta om frihet, förtryck och jämställdhet. I slutänden kunde jag inte förmå mig att klä mig i det laddade tyget.
Inne i föreläsningssalen, kring debattbordet på podiet, sitter de som delar min motvilja men också de som hävdar motsatsen.
För Hibo Waberis, troende muslim och gymnasist, och Kalsoom Kaleem från muslimskt politiskt forum är slöjan en frihet och den exponerade västerländska kvinnokroppen mer förtryckt än den täckta muslimska. ”Vi har lämnat medeltiden. Kvinnan ska själv bestämma över sitt kropp och över sin klädsel”, säger Hibo Waberis och hävdar rätten att bära burka likväl som rätten att inte bära den: ”Jag har kommit till Sverige för att undkomma förtryck inte för att förtryckas på nytt, i nya former.”
Författaren Soleyman Ghasemiani står för en diametralt motsatt syn och argumenterar med emfas för att burkan uttrycker patriarkala och kvinnofientliga värderingar och borde förbjudas i ett demokratiskt samhälle.
Egentligen är det inte för-eller-emot som diskuteras utan slöjförbud i offentliga miljöer. Utgångspunkten är en motion om ett förslag att tydliggöra gränserna för användandet av burka och niqab som har lagts av två centerpartister, Staffan Danielsson och Lennart Pettersson.
Kan man lagstifta mot täckta ansikten på offentlig plats? Med demonstranter är det en sak. Men hur är det med muslimska kvinnor?
Lennart Pettersson, som själv är med i panelen efterlyser diskussion om gränsdragningar och kallar frågan för en viktig symbolfråga ”I ett öppet samhälle ska man ha ett öppet ansikte.” Och Jan Hallberg (m) pratar om det viktiga i att de som jobbar i vissa samhällsfunktioner, som skola eller vård ska kunna möta varandras ansikten, tolka varandras uttryck.
Anna Johansson(s), som säger att hon själv blir provocerad av täckta kvinnoansikten, menar annorlunda: Staten kan inte i lag reglera hur människor ska klä sig. Och klädkoder på arbetsplatser måste skiljas från det i lag förbjudna.
Det är en bra debatt, mycket för att den med Berit Larsson som rapp moderator tillåts breda ut sig åt alla håll och förlora huvudspåret. Samtalet rör sig i stora cirklar, kommer aldrig i närheten av mysig konsensus, men river upp en storm av frågor: Vem är utnyttjad? Vem är fri? Varför debatteras burka som kvinnoförtryckande symbol och inte stringtrosor?
Varför ser vi burkan så tydligt men blundar för den kvinnomisshandel som pågår hela tiden, överallt?