Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

De osynliga - Europas fattiga arbetarklass

Och Rut-kvinnorna och deras undanskymda verklighet berättar Rebecka Bohlin i morgon på Hammarkullens Folkets Hus.Foto: Leif Gustafsson

Tänkt anställa en Rut? Intet ont i det. Men Ann-­Marie Ljungberg ­upp­manar alla som går i den ­tanken att läsa ­Rebecka Bohlins "De osynliga" först. Eller att ta genvägen och träffa författaren själv i dag i Hammarkullen.

Att tänka på om du skaffar Rut:

Om en Rut kostar mindre än 220 kronor i timmen är sannolikheten hög för att det är fråga om svart arbetskraft. Att företaget är registrerat eller skickar en snygg ­faktura är ingen garanti. Notera gärna att även om företaget tar mer än 220 kronor i timmen kan det vara fråga om svart arbetskraft.Hör efter om företaget har ­kollektivavtal för sina anställdaFråga gärna din Rut vad hon har i timmen. En lagenlig Rut tjänar oftast mellan 90 och 105 kronor i timmen. En olaglig lön kan ligga på 60 kronor. Pressa henne inte. Det kan hända att hon ljuger av rädsla för att förlora jobbet.Fråga också gärna om hennes arbetstider. Kanske kan du inte göra något för att hjälpa henne, men det skadar aldrig att känna till fakta.

Seminarium

Rebecka bohlin, författare | Föredrag i Hammarkullens Folkets hus | Torsdag 11 oktober kl 13.00

I boken De osynliga visar det sig att inte bara de som jobbar svart (vanligt, trots rutavdraget) har det dåligt. De som jobbar vitt har det inte mycket bättre.

"Under tiden jag skrev den här boken, hösten 2011, hittade jag två artiklar om hemstädning i Dagens Nyheter", skriver Rebecka Bohlin. "Båda ur kundens perspektiv. Jag noterade också att den lilla tipsrutan att tänka på inte uppmanade till att kolla om företaget man vill anlita har kollektivavtal."

För en Rut, eller för någon över­huvudtaget inom tjänstesektorn, är det inte ovanligt med arbetsdag som börjar klockan sex på morgonen och slutar klockan åtta på kvällen med en obetald rast mitt på dagen. Inte heller är det ovanligt med så kallad kombinationstjänst, det vill säga en arbetsplats på morgonen och en annan på kvällen. Arbetsplatserna behöver inte ligga i närheten av varandra, vilket i många fall innebär mellan tre och fyra timmars obetald restid per dag. För kvinnorna, för det är oftast kvinnor, betyder det att tid med barnen krymper till ett ingenting, en situation där man måste förlita sig på att vänner och släktingar, om man har några, ställer upp hela tiden, varje arbetsdag, året om. Det finns inga förskolor som motsvarar de här, oftast ofrivilliga, arbetstiderna.

Det är egentligen bara ett exempel. En städarlön kan ligga på ­mellan 90 och 105 kronor i timmen. Fackföreningarna arbetar för att få upp kollektivavtalslönerna. Men regeringens politik och arbetsgivarnas önskemål gör fackföreningarna alltmer maktlösa vilket leder till att de ovan nämnda orimliga arbets­förhållandena breder ut sig som en tung ogenomtränglig filt över människorna längst ner på arbetsmarknaden. De människor som arbetar på detta sätt, kallas för prekariatet. Ett uttryck som används bland annat av ekonomiforskaren Guy Standing. Prekariatet är den ­växande gruppen utan fasta anställningar, utan rätt till a-kassa eller andra skyddsnät. Men Anders Borg och Timbros Jenny von Bahr tycker att detta prekariat, utan kollektivavtal och fasta anställningar, är en positiv sak, att de avtalsenliga lönerna inom tjänstesektorn (kollektivavtalslönerna på runt 110 kronor i timmen), är för höga och att kollektivavtalen sätter käppar i hjulen för ett lands utveckling. De menar att ökade klyftor får fler att lyfta sig i håret.

 

Bakom begreppet anställd inom tjänstesektorn döljer sig alltså en stor mängd osynliga människor. Många av dem invandrare. Över hälften av alla migranter arbetar i någon annans hem. Och en stor majoritet är kvinnor. Om det stora antalet kvinnor skriver Rebecka Bohlin: Det har flera orsaker, men en är att servicesektorn växer. Och när den växer, handlar en anställning ofta mindre om vem som kan utföra arbetet mest effektivt, och mer om vem som har det trevligaste leendet, det vill säga vem som kan få kunden att känna sig mest bekväm.

 

Författaren och journalisten Rebecka Bohlin, före detta chef­redaktör på Arbetaren, skildrar egentligen det vi ser varje dag. En del av verkligheten som kan vara bra att känna till. Både i det lilla perspektivet, när man som lyckligt lottad funderar på att anställa en rut, eller i det stora perspektivet: när man röstar. För det gäller att veta vad man röstar för. Vill man rösta för rutavdrag, eller vill man rösta för förbättrade villkor för alla rutanställda? Det är på inget sätt samma sak. Skillnaden ligger bland annat i att det bara är den första gruppen, det vill säga, de som vill eller kan anställa en Rut, som syns i debatter och medierna. Den andra gruppen, som ju rimligen är exakt lika stor, Rut själv, skildras så sällan. Hon är precis nätt och jämnt synlig.

 

Ann-Marie Ljungberg

kulturen@gt.se

 

FOTNOT: Prekariat: (Eg. prekära arbetsförhållanden/proletariat) de som arbetar men saknar samma trygghetsnät som fast anställda har, sjuk- eller föräldraledighetslön, semesterersättning, friskvårds­bidrag och mycket annat, för att inte tala om a-kassa. Enligt den ­egyptiska ekonomen Samir Amin ingår ungefär fyrtio procent av arbetarklassen i den rika delen av världen i detta prekariat. Kvinnorna utgör en ­oproportionerligt stor andel, enligt ekonomiforskaren Guy Standing