Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Då Göteborg var nära att skjutas i spillror

Karl Johan landstiger i Helsingborg den 29 oktober 1810. På kajen väntar en nervös landshövding från Göteborg.
Det är denna månad 200 år sedan Jean Baptiste Bernadotte för första gången satte sin fot på svensk mark. Och Göteborg var ytterst nära att skjutas i spillror.
Under några höstveckor för 200 år sedan – mitt under Napoleons försök att lägga Europa under sina fötter – hängde Göteborgs fortsatta existens i den sköraste av trådar.
Den franske kejsaren hade upprättat en handelsblockad för att svälta ut sin huvudfiende England. Sverige hade ensamt ställt sig på engelsmännens sida och tillåtit dem att anlägga en stor transitostation vid Fotö sund i skärgården utanför Göteborg.
Napoleon, som hade ett omfattande spionnät i och kring Göteborg och redan tidigare övervägt att dela upp landet – och göra Göteborg till en stad i Danmark (!) – hotade nu att anfalla Sverige om inte verksamheten kring den lilla västkustön upphörde och svenskarna förklarade England krig.

Samtidigt låg 19 engelska krigsskepp inne på Hakefjorden. Deras befäl krävde enhälligt att få besvara en svensk krigsförklaring med att skjuta Göteborg i spillror.
Samarbetet med engelsmännen var lukrativt för västsvenskarna. I skydd av brittiska flottans kanoner fylldes magasin, vindar och uthus i skärgården med smuggelgods. När Napoleons marskalk Jean Baptiste Bernadotte den 19 oktober 1810 för första gången sätter sin fot på svensk mark väntar därför landshövding von Rosen nervöst på kajen.
Han har rest ner från Göteborg för att informera landets nye tronföljare om den lukrativa smyghandeln som bedrivs på västkusten.

I Göteborg är de flesta övertygade om att också Sverige nu ska anslutas till den franska handelsblockaden. Men mannen som tidigare stått i spetsen för en armé färdig att invadera Skåne överraskar alla:
– Även om jag har Napoleon att tacka för mycket, så intar nu Sverige första platsen i mitt hjärta och jag tänker inte alls bli Napoleons förste prefekt här. Jag godkänner och stöder därför detta!
Men allt tätare rapporter om verksamheten vid Fotö når den franske kejsaren. Han ger sin utrikesminister en skarpladdad order: ”Fråga mitt sändebud i Stockholm vad som försiggår på denna ö. Låt honom förstå att om Sverige tillåter England att etablera sig på denna ö, så är det ett brott mot fredsöverenskommelsen!”
Sändebudet i Stockholm överlämnar ett ultimatum till svenska regeringen att ”inom fem dagar förklara England krig, beslagta alla brittiska fartyg i svenska hamnar samt konfiskera brittiska produkter och kolonialvaror i Sverige.” Om inte detta uppfylls kommer Frankrike och dess allierade att förklara krig mot Sverige.
Respekten för Napoleon är så stor att man inte öppet vågar trotsa honom. England förklaras formellt krig från den 17 november.
I detta extremt riskfyllda läge, där Sverige tycks hamna i krig oavsett hur man gör, iscensätter den engelske flottiljchefen och den göteborgske landshövdingen ett exempellöst ordrytteri. Sverige gör det Napoleon krävt, förklarar England krig, men inleder inte några strider utan fortsätter smyghandeln.

Efter två år avslutas det svensk-engelska låtsaskriget där det inte skjutits ett enda skott. Napoleon abdikerar och blockaden upplöses. England drar tillbaka sina intressen på svenska västkusten. Hela den lukrativa smyghandeln kollapsar. Kris och misär följer.
På mindre än ett år antecknas i Göteborg 168 konkurser. Folket fryser och svälter. Ruinerade krämare och strandsatta utländska sjömän smyger omkring på stadens gator. Tyst och tomt på sjön. Vid Vinga, där det ibland legat mer än tusen fartyg uppankrade samtidigt, syns inte längre några skepp.
I Jakob Johan von Holtens efterlämnade ”Holtenska Papperen” i Göteborgs Universitetsbibliotek finns en drastisk beskrivning av vad som hände: ”Den största nytta som denna gyllene period innebar var stadens snara präktiga bebyggande. Byggnadsvurmen och yppigheten tog allt mer överhand, man levde i furstligt sus och dus… Man tänkte naturligtvis ej alls på framtiden och kunde omöjligen föreställa sig densamma annorlunda än det närvarande, men allt tog en ända med Napoleons fall…”
Fast sedan borgerskapet under några novemberdagar hållit andan inför hotet att antingen bli ihjälskjutna av franska soldater eller sprängda i luften av engelska flottister, har staden varken hotats eller belägrats.
 
I dag vittnar bara några besynnerliga stengärdsgårdar ute vid Fotösund om de dramatiska höstveckorna för två sekler sedan.

Bertil Holmström
kulturen@gt.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!