Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Curatorn kan sin rockmusik

Revolt. Norenlinds modsporträtt är streetsmarta ögonblicksbilder av den första riktiga ungdomsrevolten. Foto: Nils-Johan Norenlind

Borås konstmuseum firar 50-årsminnet av Beatles spelning i Borås.

Peter Wennö möter halvfalsk marknadsföring, estetisk schizofreni och sprängd tematik. Och förtjusas.

 

I WANT TO HOLD YOUR HAND - EN HYLLNING TILL POPMUSIKEN | Borås konstmuseum | Till och med 29 september

Ja, det är ju en legendarisk händelse. Beatles i Borås 1963. Med Sven-Ingvars. (Turnén gick till Karlstad också, konserten var i min skolaula och man hisnade lite när man satt där med ett centralprov i matte och tittade mot scenen.) Borås Konstmuseums chef Pontus Hammarén fick idén att fira popens 50-åriga historia och bad konstnären, curatorn och musikern Ola Åstrand att skruva ihop en utställning. Det gjorde han rätt i. Åstrand är kreativ, fri från finkulturell kissnödighet och kan sin rockmusik.

Men den som vallfärdar för att se på John, Paul, George och Ringo kommer att stå med lång näsa och hakan på gallerigolvet. "I Want To Hold Your Hand" är i princip allt utom Beatles. Basen är svensk musik, inbjudna konstnärer har fått lösa tyglar att vara kreativa uttolkare och utställda artefakter är oftare punk och progg än Tio-i-Topp.

Till och med Carl Bildt dyker upp i ett hörn mellan två skogsmotiv med dollartecken i ögonen - och det är väl i princip den sista människan på jorden man väntat sig i en hyllningsutställning till pop. Å andra sidan missar aldrig Ella Tillema att kicka samhället och makten i vare sig konst eller musik.


Ibland är den här typen av lösa tematiska boliner påfrestande eftersom det visade sig vara en snilleblixt som inte orkade fylla en utställning. Här är det överraskande vitalt i sin spretighet och sitt förakt för det förväntade. Samtidigt som det fläckvis finns en liten folkbildare i utställningskommissarie Åstrand.

Utställningsbroschyren genomtänkt, informativ och fylld av intressanta texter av skribenter som Thore Soneson, Clemens Altgård, Peter Kagerland och Kristina Adolfsson. Till verken som skapats för utställningen gillar jag framför allt Per Svenssons skulptur och ljudinstallation "Göteborg Sound" (Cortex, metall och gips möter havet), Christian Cavallins "Analogia 1975-2013" (vägg av staplade kassetter och blandband) samt Nina Bondesson "Vad säger klangen" (litografi uppblåst till sex kvadratmeter och utskriven på tyg).


Men man är ju inte mer än nörd. Många besökare kommer att hänga lite extra länge vid andra våningens punksinglar, Blå Tåget-nostalgi och Martin Kanns Bob Hund-illustrationer. För att inte tala om rummet där omslaget till "Känn ingen sorg för mig Göteborg" dukats upp med all ursprunglig scenografi för den som vill plåta sig som Håkan. Corny men kul.

Och jag knäfaller för Nils-Johan Norenlinds lika magiska som klassiska modsporträtt från det svängande 60-talet. Svartvita, streetsmarta ögonblicksbilder av den första riktiga ungdomsrevolten.

De är unga. Storögda. Långhåriga. Otyglade. Man undrar hur det gick. Stoffe är död, jag vet. Men alla de andra?

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!