Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Charmerande plågsamt

Antoinette Morelli och Emma Deegan i Fly Me to the Moon - en charmerande mörk komedi på Göteborgs nya, engelskspråkiga teaterscen. Foto: Lina Ikse

GEST har gjort det igen, konstaterar GT:s Liv ­Landell efter att ha sett Fly Me to the Moon.
Göteborgs enda engelskspråkiga teaterkompani håller på att bli en liten kulturinstitution.

Teater

FLY ME TO THE MOON | Av Marie Jones Regi Gary Whitaker Skådespelare Emma Deegan och Antoinette Morelli | Spelas på Gothenburg English Studio Theatre till den 6 december.

Gothenburg English Speaking Theatre har länge upp på olika scener i centrala stan. Tidigare i år körde man till exempel prisbelönta Expectations på Folkteatern. Inget fel i det, men ett kompetent kompani som GEST förtjänar egen hemvist med allt vad det innebär kreativt och praktiskt. Gårdagens premiär på Fly Me to the Moon var alltså inte bara speciell för att dramatikern Marie Jones herself var på plats, utan för att hon fick äran att klippa bandet till GEST sprillans nya, Gothenburg English Studio på Chapmans torg.

På scenen står en ensam säng. En bit bort skymtar en rullstol. Vardag och sjukdom. Så Frank Sinatras glammiga stämma ur en högtalare någonstans. Kontraster. Och så Antoinette Morelli och Emma Deegan scenen i likadana, föga smickrande vårdar­skjortor. Hemtjänsten är på besök hos en gammal bortglömd farbror någonstans i Belfast, Nordirland.

 

Orden viner till en början över publikens huvuden som en uppskruvad, färgglad brylling till skolengelskan från 80-talet.

De första tio minuterna är det sannolikt en utmaning för fler än mig att urskilda alla nyanser när skåde­spelarna river sina repliker på den där säregna dialekten. Icke desto mindre är det njutbart, och ganska snabbt kommer man "in" i språket.

I pausen säger någon att de spelar lite långsamt för att inte förvirra publiken. Well, det funkar, och tycks inte gå ut över duons effektivitet. Deras teknik är direkt och välsvarvad. Särskilt Antoinette Morelli levererar replikerna med rappt och osentimentalt, lite som en stand up-komiker. Inget lull.

Delvis har det med hennes karaktär att göra. Hemvårdare Frances är streetsmart och krass. Hon klandrar skolan som relegerade sonen för att han sålt cigg till skolkamraterna, när han borde ha blivit uppmuntrad för sitt entreprenörskap. Dråpligt, men ett exempel på den genomgående samhällskritiska tråd som sticker upp överallt i den, komiska replikmattan. Social­realism filtrerad genom ett filter av ironi och gap- flabb.

Genom Emma Deegan Loretta blir det smärtsamma tydligare, eftersom hennes sinnelag är ängsligare Frances. Hon kan sammanfattas som en rädd raring, som instinktivt vill slippa när kollegan ­kommer på att de kan ta farbrorns pension. Han har råkat dö på toaletten under deras arbetspass. Ett sätt att få kompensation från staten, tycker den ena. ­Myndigheterna tar mina barn, tänker den andra.

 

Jepp, givetvis gör de slag i saken, vilket resulterar i en fantastiskt plågsam kedja av förvecklingar. Som publik måste man gång på kväva impulsen att gömma sig under stolen alternativt skrika att brott inte lönar sig.

Fly me to the Moon är en humoristiskt förpackad samhällskritik och samtidigt en feel good-pjäs. En skojig mardröm som blir allt galnare och slutar i en finurlig knorr. GEST har kort sagt gjort det igen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!