Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Charmerande charmör
vid Gunnebo slott

Levererar. Claes Malmberg och Hanna Lindblad bjuder på finfin fars i sommargrönskan vid Gunnebo Slott. Dansarna backar upp dem med stabil koreografi. Foto: Lina Ikse

Charmören från Långedrag överträffar förväntningarna hos sin teatervana publik, konstaterar Liv Landell som varit på Gunnebo och sett Claes Malmberg dansa Charleston.

Premiär i går

Charmören från Långedrag

Efter en fars av Franz Arnold och Ernst Bach

Spelas på Gunnnebo Slott till 11 augusti.

Det är extra kul att gå på teater när publiken är riktigt insatt och engagerad. Som på Gunnebo Slott i går, när de mest namnkunniga skådespelarnas entréer fick så´na där korta men liksom omfamnande applåder. Det är ingen vågad gissning att det ger extra gnista, särskilt under så fina förutsättningar som denna uppsättning haft: Ett klassiskt komedimanus i göteborgifierad tolkning, dynamisk regi, rejäl koreografi och en ensemble som skulle kunna doktorera i komedi.

Claes Malmberg på Gunnebo har på några år blivit en sommarinstitution i Göteborg, och mannen gör sannerligen ingen besviken. Rollen som "stadsfullmäktige" med det underbara namnet Johan Göransson ger honom ett härligt svängrum, vilket han har full kontroll över. Vid sin sida har Malmbergs koleriske smygromantiker, den nervöse bokhandlaren Boklund, som spelas underbart stramt av Ulf Eklund. Deras första möte med publiken, där de genom att, sida vid sida i princip inte göra något alls, driver fram accelererande skratt är genialt och sätter ribban för vad som snabbt visar sig bli en ljuvlig förvecklingskomedi.

Ska man klaga på något så är det givetvis att kvinnorollerna är mindre tacksamma än raden av skojiga gubbar, men det ligger tvivelsutan i sakens natur med ett nästan sekelgammalt originalmanus. Hanna Lindblad i den största rollen gör hur som helst en utmärkt insats med sina snabba repliker och sin snygga tajming. Hon undvek skickligt överspelsfällan som är inbyggd i rollen som femme fatale.

Både Peter Harryson och Stefan Ljungqvist påminner oss om vilket hantverk komedi kräver, med varsin obetalbar variant av högdragen, hycklande farbror. My Holmsten gör en kvick, liberal motvikt som av outgrundlig anledning hamnat "på Långedra".

Vi är säkert många i gradängen som uppskattar regissören Anders Algårds förmåga att trigga skådespelarna in i en bubbla där improvisationen finns i ytspänningen. Helheten får en särskild spänst, och fungerar utmärkt också de få gånger man ligger på gränsen till galenskap - som när Malmberg pratar babyspråk på temat fågelägg. Skulle någon tappa bort sig förvandlas sekunderna som uppstår när sufflören konsulteras som en ren bonus ur publikperspektiv. Att Algård dessutom ligger bakom koreografin är vidare imponerande med tanke på den korta repetitionstiden. Och för att resultatet är gott, så klart. Dansnumren bygger på rejäla, traditionella steg som går bra för samtliga medverkande att haka på. Inga onödiga krusiduller.

Till sist ska framhållas att alla medverkande så klart sjunger utmärkt, och att uppsättningen ur musikteaterperspektiv är en liten pärla.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!