Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Började plötsligt kalla mamma för "mamma"

Förändrad relation. I 25 år var Emmy Rasper och hennes mamma Emmy och Angela med varandra. Nu har de blivit Emmy och mamma. Foto: Lisa Irvall

Nästa alla har en relation till sin mamma. Inte sällan är den komplicerad.
Emmy Raspers mamma började plötsligt kalla sig "mamma" i stället för "Angela".

- Det blir bättre om du inte fotar i motljus.

Mamma tittar på mig när jag håller upp min telefon mot de gröna snirkelväxterna i Botaniska trädgården. Vi är där för att promenera och lufta själen. Jag vill fota i motljus, gillar den skarpa kontrasten och hur ljuset försöker ta över bilden. Hon fattar ingenting.

- Asså, på riktigt? Lägg av! säger jag.

Jag är 14 år. Fast egentligen är jag 29 och ett halvt.

Min vassa ton sprider dålig stämning. Hon blir ledsen och jag blir irriterad.

Egentligen vet jag att hon bara vill mig väl. Det är faktiskt det enda hon vill. Hon vill att jag ska skratta och vara glad. Alltid. Och att jag ska ta bra bilder med min mobilkamera.

Det känns som att hon klampar in, vet bättre och tar en plats jag inte vill att hon ska ha. En fotomentor är inte vad jag behöver. Därför blir jag provocerad av hennes råd, även om jag vet att jag överreagerar.

Vi skakar av oss det och går vidare in i trädgården.

I perioder har det inte varit lika enkelt. Varenda ord har blivit till vassa gruskorn i skorna som skavt och irriterat. Men något har hänt med vår relation den senaste tiden, som gjort den enklare. Jag vet inte exakt vad det är som har förändrats. Men jag vet att när jag får sms från henne avslutar hon med "mamma". Det har aldrig hänt tidigare.

Så länge jag kan minnas har jag kallat min mamma för Angela. Redan som femåring insåg jag att det var mer effektivt att ropa hennes namn, större chans att rätt person vände sig om då. Så har det varit sen dess. Vi har varit "Emmy och Angela". Varför är vi plötsligt "Emmy och mamma"?

"Du bryr dig inte om Angela", säger hon när vi sitter mittemot varandra för att prata om våra olika roller.

Det låter hårt. Inte struntar jag väl i vem hon är?

Min mamma är fantastisk på många sätt, en överlevare, en sån som säger "jo, det går" även om allt talar för det motsatta. När hon berättar vilken bok de har valt i bokklubben, hur det går med akvarellmålandet, eller vad mina kusiners små söta barn gjorde sist hon träffade dem, då lyssnar jag, nickar och ställer följdfrågor. Jag lyssnar till och med när hon berättar vad som hände på bostadsrättsföreningens årliga kräftskiva.

Fast när hon säger att jag skiter i vem hon är, så tänker jag att hon kanske har lite rätt. De senaste åren i mitt liv har jag varit upptagen. En karriär håller på att byggas, relationer ska förvaltas, en personlighet måste finputsas och hjärtan ska krossas och sedan läka. Fullt upp, med andra ord.

En relation där den ena parten är relativt ointresserad av den andra har inte de bästa förutsättningar att bli harmonisk. Min mamma säger att det var frustrerande att barnet hon känt så länge plötsligt inte alls gick att kommunicera med. Jag var helt ointresserad av hennes råd och det gjorde henne nervös.

Jag minns att det gjorde mig arg. En rädd och nervös mamma är inget att ha, tyckte jag. Hon var inte min mamma just då. Hon var Angela, och som Angela hade hon inte mycket att erbjuda mig.

"Det var då jag förstod att jag måste vara din mamma i stället."

Hon beskriver mammarollen som en plattform, en given position som inte är förhandlingsbar. Det gav henne en styrka. Hon behöver inte konkurrerar med mina vänner, kollegor eller andra relationer. Det är som min mamma hon kan erbjuda mig något som ingen annan kan.

Nu har vi landat i våra roller. Jag är Emmy och hon är min mamma. Ibland kan vi såklart vara Angela och Emmy. Men som Emmy och mamma har vi en mer okomplicerad relation. När vi sitter där mittemot varandra säger min mamma en sak till.

"Du har inte valt mig. Barn behöver inte respektera sin ­förälder som individ. Det måste man som förälder respektera."

Hennes ord låter återigen lite hårda. Men jag förstår vad hon menar. Jag tror mycket av den ångest som föräldrarbarnrelationer genererar kommer från att man aldrig hade valt varandra i en annan situation, men ändå har helt orimliga förväntningar på relationen.

Kanske kan det vara befriande att tänka att man inte behöver vara kompisar. Angela är inte min bästis, hon är min mamma. Jag vet att om allt skiter sig, om ingen annan orkar, då finns hon där. Jag är alltid välkommen.

Hon erbjuder tröst, varma filtar, kaffe, och mat. Jag kan alltid, alltid, alltid ringa. Hon behöver inte ge mig råd, hon behöver bara trösta.

Man kan kalla det villkorslös kärlek.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!