När jag kommer in i Stenasalen, öppningen från trapphuset är liksom utskuren i väggen, ser jag Carolina Laudons verk "Letters", stora, lysande bokstäver monterade på väggen. De stavar just ordet letters. Bokstäver. Men också brev. Tanken på brevet både öppnar upp, ramar in och samlar slutligen upp utställningen för mig.
Vänder jag på huvudet syns en asymmetrisk uppställning urnor på golvet. "Sediment urnor" anses vara ett slags genombrottsverk för Hilda Hellström. För mig som är poet och doktorand i litteraturvetenskap väcker kombinationen av dessa verk tanken på poesi.
I Laudons fall associerar jag till poetiska språkexperiment där formen är lika betydelsebärande som orden. Det finns också ett drag av experimenterande självbiografi och politik i några av hennes verk. Men lika mycket är det en utställning av brukskonst - urvalet visar vägen från hantverkets ursprung med penslar och anteckningsblock till färdiga produkter som vi alla känner igen, till exempel Akademibokhandelns bokstavsplastkasse.
Hennes verk pågår och finns mitt ibland oss. Men hon vill också påverka oss, som med verket "Human", både en inlaga i "hendebatten" och en uppvisning av ett typsnitt helt utan runda former.
Uppställningen av möjliga pronomen för att beteckna människan slutar med det enkla, självklara "human". Vi är alla människor. Vi ska alla rymmas inom alfabete(n). Laudons verk rymmer både historia, framtid, förhoppningar och ett kritisk tänkande. Och - humor!
Hellström är en annan sorts konstnär, även om också hennes konst har ett slags politiskt drag och hon liksom Laudon arbetar med materialitet. Verkens relation till poesin ligger i dess exakthet. Med poetens precision och minimalism bearbetas de olika materialen i verken.
Hellström visar ett antal verk som alla tar plats på olika sätt i rummet. Stora, svarta, sammanpressade antracitblock bygger en romersk båge. Brutalt. Lätt och nästan magiskt är verket "Monument 2nd Edt", ett beställningsarbete åt Swarovski där Hellström rest till byn i Tyrolen med google earth och därefter fört över den exakta topografin till google sketch och slutligen låtit en 3d-fräs skriva ut kristallen. Det är den största kristall som Swarovski producerat och den är monterad på en lätt trägunga fäst i taket.
Den enkla gungan, urnorna vars mönster är skapat av slumpen under sammanpressningen av materialet, den mörka antraciten som står svart mot de annars anspråkslösa och naturliga färger som karaktäriserar övriga verk, får mig att fråga Hellström om hon är inspirerats av Asien. Det visar sig att hon är uppväxt omgiven av japanska föremål. Ett slags implicit påverkan?
"Atlas #1" och "Atlas #2" kommenterar klotets historia och framtid genom att visa kontinenternas sammanvuxen historia ("Atlas #1" visar jorden för 250 miljoner år sedan, "Atlas #2" visar jorden om 250 miljoner år).
Utställningen rymmer således två konstnärskap som kommenterar historien och framtiden, som spelar ut framtidsvisioner men också visar på de material som nu finns på jorden och hur vi kan använda dem.
Av: Karin Brygger
