En teater med höga ambitioner måste med jämna mellanrum kasta ut sin ensemble på djupt vatten. Ge den uppgifter som den kanske inte lyckas lösa, för att på så sätt få den att växa.
Göteborgs stadsteater har höga ambitioner. Tillika en ensemble som, åtminstone tycks det så, vågar misslyckas. Därför är det så glädjande när den träffar rätt.
Vilket den gör i Gunilla Heilborns dansföreställning Uppgifterna där sju skådespelare inte bara konstnärligt, utan även rent bokstavligt, försöker lösa svåra och, vid ett första påseende, meningslösa uppgifter dikterade av okänd makthavare. Dansa i linje och formera sig efter mjukhet, ambition och tydlighet. Byta om till squaw i en liten pappkartong. Söka upp Hotell Victoria i Warszawa och sätta sig i lobbyn.
Uppgifternas närmast övertydliga poänglöshet är både föreställningens medel och mål. Mia Höglund-Melin avverkar redan i sin inledningsmonolog Uppgifternas antiteatrala manifest: det här kommer vare sig att handla om klichéer som ett par i kris eller en familj i sönderfall. Ej heller om demokratins sammanbrott. Här kommer inga riktiga bilar att tas in på scen.
Men framför allt: här finns inget mer än det vi ser.
Vilket, med förlov sagt, är bullshit. Uppgifterna är allt annat än entydig eller konkret och står med båda fötterna tryggt förankrade i sin stillsamt absurdistiska mylla. De gigantiska fondridåerna med fotografier av svenska grustag, skogsvägar och tallar i legering med ljudgröten i högtalarna och ensemblens melankoliska, nästan buttra, framtoning lockar, i sina bästa stunder, fram en existentiell aning av nästan beckettskt snitt.
Tillvaron är repetitiv, enformig, kanske meningslös. Vi har bara att vänja oss vid den. Och kanske röra oss i grupp i takt till musiken för att på så sätt få en pust mänsklig värme i vårt kalla elände.
Det låter trist och sorgligt? Det är roligt! Bitvis vansinnigt roligt. Och dessutom klokare än föreställningen förmodligen ens förstår själv.
Jag kan inte påminna mig att jag har sett något liknande på Göteborgs stadsteater sedan Birgitta Egerbladhs folkhemsuppgörelse Varför kysser alla Solveig? 1996. Symptomatiskt nog även det en dansföreställning. Det vore synd och skam om det dröjer 15 år tills ensemblen får dansa på stora scen nästa gång.
