Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Bitvis vansinnigt roligt

Foto: Ola Kjelbye

Göteborgs stadsteater vågar kasta ut sina skådespelare på djupt vatten. 

Johan Hilton är upprymd över en föreställning som tar sin uppgift på allvar. 

En teater med höga ambitioner måste med  jämna mellanrum kasta ut sin ensemble på djupt vatten. Ge den uppgifter  som den kanske inte lyckas lösa, för att på så sätt få den att växa.

 Göteborgs  stadsteater har höga ambitioner. Tillika en ensemble som, åtmin­stone  tycks det så, vågar misslyckas. Därför är det så glädjande när den  träffar rätt.

 Vilket den gör i Gunilla Heilborns dansföreställning  Uppgifterna där sju skådespelare inte bara konstnärligt, utan även rent  bokstavligt, försöker lösa svåra och, vid ett första påseende,  meningslösa uppgifter dikterade av okänd makthavare. Dansa i linje och  formera sig efter mjukhet, ambition och tydlighet. Byta om till squaw i  en liten pappkartong. Söka upp Hotell Victoria i Warszawa och sätta sig i  lobbyn.


Uppgifternas närmast övertydliga poänglöshet är både  föreställningens medel och mål. Mia Höglund-Melin avverkar redan i sin  inledningsmonolog Uppgifternas antiteatrala manifest: det här kommer  vare sig att handla om klichéer som ett par i kris eller en familj i  sönderfall. Ej heller om demokratins sammanbrott. Här kommer inga  riktiga bilar att tas in på scen.

 Men framför allt: här finns inget mer än det vi ser.

 Vilket,  med förlov sagt, är bullshit. Uppgifterna är allt annat än entydig  eller konkret och står med båda fötterna tryggt förankrade i sin  stillsamt absurdistiska mylla. De gigantiska fondridåerna med  fotografier av svenska grustag, skogsvägar och tallar i legering med  ljudgröten i högtalarna och ensemblens melankoliska, nästan buttra,  framtoning lockar, i sina bästa stunder, fram en existentiell aning av  nästan beckettskt snitt.

 Tillvaron är repetitiv, enformig, kanske  meningslös. Vi har bara att vänja oss vid den. Och kanske röra oss i  grupp i takt till musiken för att på så sätt få en pust mänsklig värme i  vårt kalla elände.


Det låter trist och sorgligt? Det är roligt!  Bitvis vansinnigt roligt. Och dessutom klokare än föreställningen  förmodligen ens förstår själv.

 Jag kan inte påminna mig att jag har  sett något liknande på Göteborgs stadsteater sedan Birgitta Egerbladhs  folkhemsuppgörelse Varför kysser alla Solveig? 1996. Symptomatiskt nog  även det en dansföreställning. Det vore synd och skam om det dröjer 15  år tills ensemblen får dansa på stora scen nästa gång.

FAKTA

TEATER
UPPGIFTERNA |
Regi Gunilla Heilborn | Koreografi Minna Wendin | Göteborgs stadsteater | Speltid ca 1.55 t.