Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Bättre för några, men sämre för många fler"

BARNVAKT. Vem tar hand om dig lille vän och vem får betalt? (Pojken på bilden har inget samband med artikeln. Foto: The Kuzmins

Att pappor tar ut föräldradagar betyder inte alltid att de tar ansvaret för barnet, skriver fyra kvinnor i Göteborg.

FAKTA

FÖRSLAGET

Individualiserad föräldraförsäkring innebär att föräldradagar delas lika utan möjlighet att föra över dagar till den andra föräldern.

Medför förbättringsförslag förbättringar? Frågan kan låta apart men är mer giltig än den verkar. Och den uppstår nästan alltid i valtider, genom de skenbart enkla vallöftena.

Men hur är det - tänk om det som blir bättre för några kanske blir sämre för så många fler?

Och hur ska man egentligen mäta? Bättre - för vem? För vilka? Till vilket pris? Är det okej att några redan gynnade vinner stort på att andra, redan missgynnade, förlorar större?

Ett konkret exempel som illustrerar ovanstående fråga är förslaget om den individualiserade föräldraförsäkringen. Förslaget har gjorts till en jämställdhetspolitisk nyckelfråga. Förespråkarna målar upp ett samhälle där familjers jämställdhetsproblem på hemmaplan och samhällets dito kommer att lösa sig om föräldraförsäkringen individualiseras. Frågan anses progressiv. Många tycker att förslaget låter som en radikal feministisk jämställdhetsfråga och köper det utan att analysera konsekvenserna – för kvinnor. Så klart papporna ska vara hemma mer med sina barn! Där slutar man tänka.

Finns goda argument

Vi önskar också att fler pappor ska vara hemma mer med sina barn. Och utifrån den önskan kan det verka obegripligt att vi samtidigt är emot individualiserad föräldraförsäkring - och dessutom hävdar att detta motstånd har uppstått ur jämställdhetssynvinkel.

Men i själva verket finns det goda, feministiska argument för att inte genomföra förslaget om individualisering. Och att snarare utforma en ny föräldraförsäkring så att den person, oavsett kön, som bär huvudansvaret för barnet, blir den som får pengarna.

Att den som bär huvudansvaret för barnet får pengarna är på inget sätt fallet i dag. Många pappor tar ut pengarna när också mamman är hemma. Är mamman arbetslös är hon ju hemma hela tiden och någon klar gräns mellan vem som har ansvaret för barnet finns inte, men pappan får hälften av pengarna oavsett. Vanligt är också att pappan tar ut pengarna för att ta semester eller under helger. Ytterligare ett ganska osynligt men sorgligt faktum är över hälften av papporna inte tar ut några dagar alls innan barnet har fyllt fyra.

Pappans sammanlagda uttag av föräldradagar säger alltså i stort sett ingenting om vem som är hemma under småbarnsperioden. Det vanliga är att det är mamman. Vare sig hon får föräldrapenning eller inte.

Just nu gäller att båda föräldrarna har möjlighet att skriva över hälften av dagarna till barnets andra förälder om man inte själv vill eller kan ta ut dem (ungefär hälften av dagarna tillhör vardera förälder). Vilket oftast görs. Men inte alltid. I de fall när det inte görs, är det företrädesvis kvinnorna som blir strandsatta med barnet, men utan pengarna.

Stort bortfall

En försäkring är en rättighet men kan aldrig formuleras som ett krav eller påtvingas någon. Inte under den nuvarande formen och inte under den eventuellt kommande individualiseringen heller. Av alla de pappor som aldrig har tagit ut en enda föräldradag – hur många kommer att göra det bara för att möjligheten att skriva över sina dagar på mamman försvinner?

Varje år förfaller drygt 3,6 miljoner dagar, det vill säga de har varken bidragit till en närmare relation mellan barn och pappa eller stärkt mammors förankring på arbetsmarknaden. Om möjligheten att skriva över föräldradagarna tas bort kommer detta att ske i ännu större skala utan att barnen börjar tidigare på dagis för det. Det blir ett stort bortfall av pengar till familjerna, framför allt mammorna. Ett bortfall som är alldeles för stort för att det ska kunna betraktas som jämställt eller nyttigt för samhället.

Alliansen har ända från början med vissa undantag sagt nej till individualisering. Deras skäl är inte feministiska, inte heller tar de hänsyn till några klasskillnader. Deras skäl handlar om "valfrihet". Men de grupper vi talar om, de ensamma mammorna, och även sammanboende mammor som befinner sig i en prekär situation socialt och ekonomiskt, har ingen valfrihet. Varken nu, eller under någon eventuell individualisering. För vad händer i de relationer där pappan helt enkelt inte vill eller kan ta ut sin försäkring?

Vad händer i de relationer där mamman är arbetslös och ändå är hemma?
Vad händer om hon vill skilja sig men står helt utan möjlighet till försörjning?
Och vad, vad, händer med en ensamstående mamma – som i väldigt många fall är ensamstående just på grund av att relationen till barnets far präglas av ojämställdhet, när hon står ensam med barnet?

Ekonomiskt mest utsatta

Frånskilda mammor lever sedan 1998 års vårdnadsreform under en i praktiken obligatorisk gemensam vårdnad. Det är mycket svårt att få enskild vårdnad – och därmed tillgång till alla föräldradagar. Så om föräldradagarna inte är överskrivningsbara kan mamman bara vara hemma med sitt lilla barn i sex månader med sin egen "individualiserade" försäkring. Vad händer sen?

Kan hon börja jobba och "stärka sin position på arbetsmarknaden"?
Nej.

Kan barnet börja på förskola vid sex månaders ålder?
Nej.

Ensamstående mammor är redan den mest ekonomisk utsatta gruppen i Sverige. Med en individualisering av föräldraförsäkringen får en ensamstående mamma söka socialbidrag för att klara situationen.

Många (även sammanboende) kvinnor stannar hemma utan föräldraförsäkring och kvinnor drar sig från att lämna sina ojämställda relationer på grund av att det inte finns ekonomiska möjligheter för det.

Dessa realiteter är osynliga i debatten. Kanske hörs de som svaga röster bland försäkringskassans utredare. Varför är det så? Varför ser vi bara "det goda" med förslaget?

Varför är det inte tydligt och uppmärksammat att ensamma mammor och mammor i ojämställda relationer kommer att få de ännu sämre, att socialbidragstagandet kommer att öka?

Kanske för att det ojämna uttaget av föräldraförsäkringen egentligen inte är något större problem för medelklassen idag. Just medelklassens pappor gör högre uttag än andra grupper av pappor. Det kommer inte att förändra medelklassens situation.

Däremot kommer förslaget bekräfta att deras val är de "rätta". Och medelklassen är ju de som tillhör mittenblocket av väljarna, de som partierna slåss om.

Det är inget nytt att de som har det så dåligt att detta lagförslag skulle innebära en ruin inte syns. Men att svårigheterna helt ignoreras av välutbildade politiker i deras jakt på mittenväljare är ett dråpslag.

Inte förankrad i hela samhället

För att undvika den reella katastrof det här förslaget skulle innebära för många kvinnorkrävs det att politiker och individualiseringsivrare gör en klassanalys av sitt förslag. Annars uppstår en situation när en majoritet kommer att förtryckas av en välbeställd och minoritet med goda intentioner. För att undvika det är det hög tid att klass och civiltillstånd integreras i den offentliga debatten kring jämställdhetspolitiska reformer.

Den tänkta förbättringen av samhällssituationen och kvinnors villkor på arbetsmarknaden som förslaget förespråkar är inte förankrad i hela samhället helt enkelt för att den i så många situationer inte är möjlig. Det är mycket troligt att förslaget om individualisering, om det går igenom, bidrar till ökade kostnader för socialbidrag och ökad barnfattigdom. Det vi kallar försämringar för dem som redan har det sämst.

 

Karin Brygger, poet och doktorand i litteraturvetenskap
Lisa Lind, styrelseledamot, Föreningen Enastående Föräldrar
Ann-Marie Ljungberg, ordförande, Föreningen Enastående Föräldrar
Kajsa Widegren, forskare i genusvetenskap

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!