Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Barnböcker måste även tilltala vuxna

Tuffa tag. Med sina åtta tänder har Ava van der Heyde från Göteborg redan gnagt sönder ett par pekböcker. Nu står "Känslornas pekbok" på tur. Foto: Per Wissing

Ge inte alltid barnen vad de vill ha.
Även vuxna behöver få ut någonting av en pekbok, påpekar Kajsa Bergström.

Faktarubrik

PEKBÖCKERNA Snigelhjärta av Helen Rundgren (text) & Kenneth Andersson (bild) (Alfabeta) Skruttens första brandbil av Marie Oskarsson (text) &Kenneth Andersson (bild) (Rabén & Sjögren) Bilen säger brum av Lotta Olsson (text) & Charlotte Ramel (bild) (BonnIer Carlsen) Titta bilar! av Ulf Nilsson (text) &Sarah Sheppard (bild) (Bonnier Carlsen) Känslornas pekbok av Hanna Albrektson (text och bild) (Gilla Böcker)

Det cirkulerade för några år sedan ett tidningsklipp på nätet, där en kvinna på en fråga om barnarbete svarade "barn har ju ingen känsla för kvalitet". Man kan förfasa sig, men de flesta är nog beredda att ge henne rätt; barn har, om inte obefintlig, så i alla fall rätt sviktande kvalitetskänsla.

Ena dagen ratar de vackra tjeckiska animationer till förmån för Lilla Sjöjungfrun 5 på Disney Channel och kräver ketchup till sushin, medan de andra dagar leker stilla och nöjt med pedagogiska antroposof-kritor från Järna och vill ha västerbottenost till frukost.

Rent allmänt tenderar de dock att vara helt hopplösa att använda som de tjusiga små accessoarer de då och då utnämns till av ironiska krönikörer.

Men att använda barnens bristande kvalitetskrav som argument för att inte ge ungarna nåt annat än den färgglada upprepning de tycks vilja ha, vore att bortse från en av barnböckernas största läsekrets: de vuxna.

 

När jag nu läser fem nyutkomna pekböcker är det tydligt att även barnboksförfattare är medvetna om detta. "Ceci n'est pas une pipe" står det på tavlan bakom den omsorgsfullt tecknade pipan som säger "puff, puff, puff" i Bilen säger brum. Gissningsvis finns det inte så många tvååriga Magritte-fans, men en och annan förälder kommer nog uppskatta referensen. Och i Skruttens första brandbil, får Skrutten okommenterat prata med en kvinnlig brandman. En fin 2012-detalj som säkert betyder mer för genusmedvetna mödrar och fäder än för tvååriga brandbilsälskare.

 

Inte ens barnböckerna får barnen alltså ha i fred? Nej. Och gott så. Små barn ska inte behöva dras med till tårar uttråkade föräldrar, lika lite som föräldrarna med dito barn.

Lyckliga är i stället nu de vuxna som får härma den apatiska fågeln i Känslornas pekbok eller diskutera de minutiöst tecknade och intuitivt beskrivna bilarna ("Grävmaskinen. Oj! Gul!") i Titta bilar! med sin avkomma.

 

Lyckliga även de som antingen med och utan barn som förevändning, införskaffar den lilla anatomi- och kärleksredovisningen Snigelhjärta för att lära sig lite mer om var kärleken egentligen sitter.

Ska vi nu överösa den otacksamma målgruppen "barn" med vacker, rolig och intelligent underhållning så är det ju trots allt inget som hindrar att vi passar på att njuta lite av det själva samtidigt.

 

Kajsa Bergström

kulturen@gt.se