Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Äntligen premiär på Folkteatern

Elaines stora dag. Ing-Marie Carlsson som bostadsmäklaren Elaine Liljebrink, ett slagskepp till framgångsrik affärskvinna. Här med Anders Granell.Foto: Lina Ikse

Med en purfärsk regeringsbudget som föreslår halverat RUT-bidrag och fler hyresrätter borde det vara lite sent på bollen att göra en fars om mäklarbranschen och bostaden som statussymbol. Men Folkteaterns Liljebrinks, som föregåtts av den smartaste spårvagnsreklamen på många år, är något så unikt som fyndig underhållning om både livsstilsmani och socialdemokrati.

Regissören Erik Ståhlberg och dramatikern Håkan Johnsson har flera revyer bakom sig, senast gjorde de #Revyn på Lorensbergsteatern i våras. Johnsson har en lätt och fräck stil, att läsa hans manus är som att surfa på oneliners. Formuleringsglädjen har väl förts över till scenen. Ett måste för farser, där replikerna bär både humorn och alla nödvändiga förväxlingar och missförstånd.

Liljebrink heter Elaine i förnamn, känd på västkusten som "Mäklardrottningen". Ing-Marie Carlsson är magnifik i rollen, ett slagskepp till affärskvinna med näsa för stil och detalj. Själv har hon två renoveringsprojekt: dels maken Gösta (Lars Magnus Larsson), en mesig, mutbar, lögnaktig före detta socialdemokratisk politiker, och dels deras ljuva hem, en skärgårdsö som en gång var Broderskapsrörelsens sanatorium för lungsjuka barn.

Föreställningens motor

Det är Elaines stora dag: redaktören för det glossiga heminredningsmagasinet ska göra hemma-hos-reportage! Det väntade besöket är föreställningens motor, med draghjälp av några oväntade gäster, ett antal svängdörrar, undertryckta familjehemligheter, stukade livsdrömmar och - förstås - bostaden som vår tids metafor för en människas lyckade liv och identitet.

Lisa Hjerténs scenrum är som en bostadsannons i cinemascope, komplett med havsutsikt, limefrukt och öppen spis. Sättet som makarna Elaine och Gösta befolkar hemmet på berättar om deras klassresor. En extra spänning ger det inmurade Palme-porträttet, en påminnelse om andra tiders politiska rörelser. Lars Magnus Larssons småprat med idolen Palme är rörande, som en pågående bikt eller kompass att navigera efter i den snåriga samtiden.

Skenbar familjelycka

Den skenbara familjelyckan får mer skruvade över- och undertoner genom hemmaboende sonen Linus, en nyandlig sökare som Jonas Sjöqvist porträtterar med rent vidunderlig ambivalens. Sanna Hultman som systern Sara, nyss hemkommen från biståndsarbete i Afrika, spelar välbehövligt nedtonat och levererar komik med punch, som i den underbara monologen om hennes hat mot bluesälskande män. Full snurr får karusellen när ensemblen kompletteras med två ytterligheter: Anders Granell som Saras svartsjuke och våldsamme före detta pojkvän, och Niklas Román som högpotent magasinsredaktör.

Liljebrinks är rapp och charmig politisk fars, om än med för många svängdörrar för min egen smak. Formmässigt konventionell, men berättelsen om en socialdemokrati som ömsat skinn och en Göteborgsanda som tappat luften är faktiskt befriande.

 

Sven Rånlund