Annorlunda barn

Publicerad

Är det rätt eller fel att ta bort ett annorlunda barn? Göteborgarna Mia Wright och Kristina Ahlinder diskuterar människovärden och föräldraskap i dokumentären om att leva med barn som har Downs syndrom.

En sommarvecka 2004 föddes två barn i Göteborg, Stella och Ossian. De visade sig ha en sak gemensamt; båda kom till världen med Downs syndrom. Plötsligt förändrades vardagen för producenten Mia Wright och journalisten Kristina Ahlinders familjer radikalt.

– Ingen av oss trodde att vi skulle få ett annorlunda barn. Helt plötsligt fick vi och alla runtomkring oss lov att ändra sin människosyn, säger Kristina Ahlinder.

De möttes i en babygrupp för barn med Downs syndrom, där Ossian och Stella fick lära sig att kommunicera med tecken.

 

Tre år senare läste Mia Wright att en ny typ av fosterdiagnostik skulle införas som skulle göra det lättare att upptäcka om ett barn har kromosomfel. Antalet födslar av barn med Downs syndrom skulle nu kunna minskas i Sverige.

Ett obehag vällde över de två vännerna.

Är Ossian och Stella, två livliga och känslofulla liv, mindre värda än andra barn? Förtjänar inte de att leva som alla andra?

Existentiella frågor började väckas och under deras sökande efter svar bestämde de sig för att göra en dokumentär­film.

– Vi ville berätta vår historia. Jag hade ett behov av att visa hur mycket Ossian kan och på något sätt bevisa att de här barnen är värda att finnas. Hur många andra människor måste bevisa det? Många kan prata om de här barnen som att de lever på undantag, som att de inte har samma existensberättigande, säger Mia Wright.

 

Filmen blev mammornas berättelse. Här berättar de om de första tankarna som uppstod efter beskedet och frustrationen mot samhällets syn på de annorlunda barnen.

– Vi fick stöd av Film i väst och började filma runt 2007. Vi vände medvetet kamerorna mot oss själva. Det har varit en spännande, svår och väldigt slingrig resa. Vi ville ta fram någonting som berättade något större, säger Kristina Ahlinder.

I dokumentären får vi följa de två familjerna från att Ossian och Stella föds till att de börjar skolan. Det är en resa som blandas av glädje och hopplöshet.

Samtidigt som de begrundar sitt beteende och förhållningssätt gentemot sina funktionshindrade barn, får man som tittare själv tampas med sin fördomsfullhet, människosyn och tankar kring framtida beslut.

 

Kan ett barn vara rätt eller fel? Om jag väntar barn, vill jag veta om det har ett kromosomfel? Vad skulle jag själv göra om jag fick reda på att mitt foster med stor sannolikhet skulle födas med ett funktionshinder?

– Jag hoppas att filmen väcker frågor och känslor. Att vi ­gestaltar någonting större, säger ­Katarina Ahlinder.

Det har de lyckats med. Se själv i kväll när dokumentären har premiär.

 

Emy Krüger

kulturen@gt.se

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till GTs startsida

Mest läst i dag