Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Alla borde veta hur det känns att byta land

Den storslagna utsikten gör Masthuggskyrkan till ett av Andrea Castros favoritställen i Göteborg. "Jag flyttade till en etta i andra hand på Nordhemsgatan när jag kom hit och tyckte nästan att tystnaden var skrämmande", säger hon. Foto: Per Wissing

FAKTA

ANDREA CASTRO

ÅLDER: 49 år.

FÖDD I: Buenos Aires.

BOR I DAG: Masthugget.

FAMILJ: Maken Niklas och döttrarna Alma och Luisa.

GÖR: Docent i spanska vid institutionen språk och litteratur vid Göteborgs universitet.

MODERSMÅL: Spanska.

ANDRA SPRÅK: Svenska, engelska, franska och italienska.

TID I SVERIGE: 25 år.

FAVORITPLATS I GÖTEBORG: Masthuggskyrkan.

FAKTA

ARGENTINA

GRÄNSAR TILL: Paraguay och Bolivia i norr, Brasilien och Uruguay i nordost, och Chile i väst och Syd. Dessutom gör Argentina anspråk på de brittiska territorierna Falklandsöarna, Sydgeorgien och Sydsandwichöarna.

HUVUDSTAD: Buenos Aires med 12 miljoner invånare.

STATSSKICK: Republik.

SJÄLVSTÄNDIGHET: 9 juli 1816 från Spanien.

STORLEK: Sex gånger större än Sverige, världens åttonde största land.

BEFOLKNING: Cirka 40 miljoner.

MEDELLIVSLÄNGD: 76 år.

OFFICIELLT SPRÅK: Spanska.

Religion: De flesta immigranter har historiskt kommit från Italien och Spanien. Ungefär 90 procent är katoliker.

Läs artiklarna på webben

Här hittar du alla tidigare avsnitt: www.expressen.se/gt/mer-om/hela-varlden-finns-i-goteborg/

Det går även att hitta länken i högerspalten på gt.se/

Tidigare delar

31 mars: René Makondele från Kongo Kinshasa.

1 april: Marianne Augot från Frankrike.

5 april: Neil Logan från Australien.

8 april: Houda Zoubi från Syrien.

14 april: Manfred Indinger från Österrike.

16 april: Silvia Persson från Uruguay.

21 april: Adolphe Binder från Rumänien.

24 april: Bob Jean Bosco från Rwanda.

28 april: Atefe Wasei från Iran

1 maj: Adriano Birro från Italien.

5 maj: Angella Mackay från Kanada.

9 maj: Jacky Tran från Vietnam.

12 maj: Andrea Räder från Tyskland.

15 maj: Yupin Osberg Thonsan från Thailand.

20 maj: Neil Grant från Skottland.

24 maj: Inga Butbaia från Georgien.

26 maj: Josef Sziraki från Ungern.

29 maj: Edina Smajic från Bosnien och Hercegovina.

2 juni: Bushra Farance från Irak.

6 juni: Charles De Ramus från USA.

9 juni: Lorna McCoock från Jamaica.

14 juni: Annica Sjölund från Finland.

16 juni: Marina Andersson från Turkiet.

19 juni: Josenildo Rocha de Almeida från Brasilien.

23 juni: Antonios Kelepouris från Grekland.

26 juni: Yuliya Kalmykova från Ukraina.

30 juni: Ali Celander från Sri Lanka.

3 juli: Enrique Cordero från Costa Rica.

7 juli: Ali Saidoun från Libanon.

När Andrea Castro var 22 år gick hon och bästa vännen Marian på en konsert de hade fått tips om. Det var svenska frijazzgruppen Position Alpha som var tillbaka i Argentinas huvudstad Buenos Aires efter bejublade framträdanden året innan. Under några intensiva veckor umgicks de varje ledig stund med sina nyvunna vänner.

- På den tiden kunde inte så många i Buenos Aires prata engelska, men vi kunde och killarna i bandet tyckte att det var kul att hänga med oss. Jag läste till tolk och undervisade barn i engelska på eftermiddagarna och så fort jag kunde komma ifrån mötte jag upp de andra och gick på spelning.

Det var några hektiska veckor som slutade med en romans sista dagen innan bandmedlemmarna skulle åka tillbaka till Sverige. På de vanliga brevens och den fasta telefonens tid var det inte lika lätt som i dag att hålla kontakt, men de gjorde det bästa av situationen och snart möttes de igen. Allt gick snabbt. De bestämde sig för att gifta sig och att Andrea skulle följa med hem till Göteborg. Hon fyllde en gammal kista med sina ägodelar. Hennes älskade böcker tog störst plats.

- Jag packade även en bra vinterjacka, men i februari i Göteborg räckte den inte långt. I dag kan jag tycka att det var konstigt att bara lämna allt. Det var kanske lite förhastat kan jag se så här i efterhand, men det var ett äventyr för mina böcker och mig. Och det förde mig närmare till den som sen skulle bli min livskamrat och pappa till mina barn.

Men så kom vardagen i kapp. Det som tidigare hade varit exotiskt och spännande hos den andre blev källa till irritationsmoment. Efter fyra år var separationen ett faktum. Vad gör man då med två avbrutna universitetsstudier i sitt hemland och en ny påbörjad i det land man har börjat rota sig i?

- De första åren var en tuff tid, men också lärorik. Jag tänker ganska ofta på att alla människor egentligen borde veta hur det känns att byta plats i världen. Det är både en yttre och en inre resa som väcker frågor som "Vem är jag?" och "Vad är det som gör mig till mig?". Även om det är självvalt är det en sorg att mista sin plats och sitt fotfäste och det påverkar hela ens identitet.

Hon bestämde sig för att stanna och hade tidigt insett att språket var dörren till Sverige. Redan hemma i Buenos Aires hade hon börjat bekanta sig med svenskan. Genom svenska kyrkan hade hon kommit i kontakt med Jan, som blev hennes lärare.

- Han var så häftig med punkig frisyr och hans flickvän prenumererade på Veckorevyn som låg i travar i deras hem.

Som den språkälskare hon är var hon nyfiken på att lära sig ett annorlunda språk. Men även för den unga språkbegåvningen tog det tid att få till den rätta knorren.

- När jag kom till Sverige förstod ingen vad jag sa. Inte ens enkla saker som "ett äpple, tack". Det var verkligen frustrerande. Men genom att kunna tala och läsa svenska började jag förstå hur folk tänker. Språket beskriver en verklighet och ger en bild av samhället.

I dag är Andrea Castro 49 år och docent i spanska vid institutionen för språk och litteratur vid Göteborgs universitet, men drömmen var egentligen att läsa litteraturveteskap. När föräldrarna satte sig emot gjorde hon ett tappert försök inom medicin. Men det var inget för henne, så kompromissen blev tolkutbildning. När hon bestämde sig för att flytta till Sverige avbröt hon allt.

- Vad skulle jag ha för nytta av tolkkunskaper från engelska till spanska i Sverige?

Förra året blev hon utnämnd till docent.

- Jag är faktiskt förvånad över hur mycket det betydde för mig. Egentligen är det ju bara en titel, men det gör ändå mycket att bli värderad utifrån. Det är en bekräftelse att det inte är något jag bara råkat ha tur med.

Som så många andra i vår serie Hela världen i Göteborg, ser Andrea Castro både för- och nackdelar med att ha dubbla identiteter.

- Jag har bott i Sverige över halva mitt liv, jag pratar svenska, är svensk medborgare, reser som svensk och har svenska barn. Jag kommer aldrig att vara bara svensk och det vill jag inte heller vara. Jag är argentinsksvensk.

Hon har funderat mycket på varför människor väljer att lämna sin trygga tillvaro när man inte måste. Hon tror att det kan ha med utanförskap och en längtan bort att göra. Själv växte hon upp i en övre medelklass i Buenos Aires i militärdiktaturens Argentina. Under guerra sucia ,"det smutsiga kriget", med massiv politisk förföljelse fängslades hundratusentals argentinare och uppemot 30 000 försvann.

- Jag var så arg på mitt land. Det var först efter att diktaturen föll 1983 som vi insåg vidden av vad som hade hänt. Argentina är uppbyggt av tydliga samhällsklasser och jag visste att det fanns de i min omgivning som hade stöttat diktaturen.

Hon kände starkt att hon inte ville tillhöra det cementerade klassystemet i Argentina. I det kände hon sig inte hemma.

- Jag har tidiga minnen av att förstå att det fanns olika klasser i samhället och att jag alltid haft mycket svårt med de sociala orättvisorna. Vår familj levde bra, fast vi inte var särskilt rika. Men många vänner hade enorma landegendomar.

- På det sättet var det en befrielse att komma till Sverige med en känsla av att kunna börja om.

Att vara långt borta från samhällsstrukturer och familj har gett henne utrymme att utvecklas på ett sätt hon kanske inte haft om hon stannat kvar. Men hon saknar de närmaste och framför allt sina två yngre systrar.

- Uppbrottet har givit mig skuldkänslor, jag tror att de känner att jag övergav dem. Det tog 20 år för min pappa att förlåta mig och det var inte förrän han var här för första gången och hälsade på för fem år sedan som vi pratade om det.

Innan hon kom visste Andrea Castro ytterst lite om Sverige. Hennes familj åkte inte skidor och hemma bäddades det bara med enkla lakan.

- Jag hade aldrig sett varken snö eller påslakan. Vi läste om vikingarna i skolan, visste att Björn Borg var svensk och jag kommer ihåg när Palme mördades. Det är allt. Jag hade hört talas om Pippi Långstrump, men visste inte att hon var 'svensk'.

Det som har varit svårast att lära sig är var de osynliga gränserna går. Framförallt i sociala sammanhang. Hon drar paralleller med integrationen i Sverige och att lära sig köra i trafiken på nytt.

- I Buenos Aires var jag som en fisk i vattnet i trafiken. Där existerar inga filer och allt fungerar i någon form av organiserat kaos. Som inte är organiserat. Här var jag livrädd för att hamna i fel fil eller på fel sida om linjerna. Att lära sig systemet i trafiken är ungefär som att lära sig de sociala normerna. Jag var länge rädd för att gå över gränser och tänkte ofta att nu pratar jag nog för högt.

- Det har tagit mig ett halvt liv att hitta "flowet", både i trafiken och i samhället.

På Söndag: Möt Dragan Dobromirovic från Serbien.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!