Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Sofia Dahlström

Kärleken vann över hatet – överlägset

Foto: HENRIK JANSSON
Foto: HENRIK JANSSON
Foto: HENRIK JANSSON
Foto: NORA LOREK
Foto: NORA LOREK
Foto: THOMAS JOHANSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: JAN FLEISCHMANN / /IBL
1 / 7

Det har gått en vecka. Lugnet har lagt sig. För den här gången.

Förra lördagen var det som att hela Göteborg höll andan. Skulle våldet och hatet få ta över vår stad. Många, många var fast beslutna om att det inte skulle kunna hända. En lång lista av olika manifestationer och arrangemang mot nazism och rasism spreds på nätet förutom den stora utlysta motdemonstrationen på Heden. 

Så kom tidpunkten för nazisternas demonstration. Uppladdningen under förmiddagen tog betydligt längre tid än själva marschen, som redan från början bröt mot polisens tillstånd för samlingsplats och sträckning. Men det blev en demonstration som fick ett abrupt slut nästan innan den börjat. Det måste ha känts lite snopet för aggressiva våldsverkare på båda sidor när nazisterna timme efter timme stod inringade av ett massivt polisuppbåd bakom ett parkeringsgarage långt bort från Götaplatsen eller Avenyn där nazisterna helst hade velat sprida sitt budskap. 

Under veckan som gått har polisen fått välförtjänt beröm för insatsen under lördagen den 30 september men det jag främst bär med mig är känslan och bilderna av hur tusentals människor kraftsamlade i visserligen sammanbitna men värdiga manifestationer mot våldet och hatet. Det var clowner mot nazism, hjärtan ritade på plakat, sång och musik. Men framförallt en samlad vilja att se till att hatet vann över medkänsla och empati. När de våldsamma motaktivisterna började kasta sten är det andra demonstranter som griper in och försöker stoppa våldsverkarna.

För flera år sedan arbetade jag med en kampanj där vi samlade in göteborgarnas tusen goda gärningar. Vi var lite oroade för att vi skulle uppfattas som lite fåniga och naiva men vi kände ett behov att i en rätt dyster tid systematiskt lyfta fram goda handlingar som människor gör för andra människor. När vi drog i gång kampanjen på hösten tänkte vi att vi kanske var överambitiösa när vi satte målet att samla in just tusen goda gärningar fram till jul. Men faktum var att så fort vi började skriva om människor som gjorde gott för andra så var det som att öppna vrida på kranen. Det strömmade in berättelser, människor som ville skicka ett tack till någon annan eller bara ge dagens ros till en medmänniska. Det kunde handla om grannen som under många år alltid hämtade tidningen till en äldre person som hade svårt att gå, skolklassen som samlade in sportskor till en vänklass i ett annat land eller bara någon som hittat ens mobil på spårvagnen och sett till att den hamnat hos sin rätte ägare. Behovet visade sig vara större än vad vi kunnat ana. Dessutom gav själva insamlandet av goda gärningar ringar på vattnet. Det var många skolor, arbetsplatser och kompisgäng som utmanade varandra i att göra gott.

Jag tänker på den där kampanjen när jag ser bilder från folkmassan på Heden, regnbågsflaggorna och clownernas färgsprakande dräkter. Det är så otroligt många fler som vill göra gott och som vill sprida kärlek än de som är intresserade av att sprida hat och våld. Jag vet att det är naivt men det må vara hänt. Jag tror på kraften i goda gärningar, medmänsklighet och respekt och i lördags var den kraften överlägset störst.

 

LÄS MER: Sex frågor och svar om NMR

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!