Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Sofia Dahlström

Bussolyckan i Sveg är varje förälders mardröm

Foto: NISSE SCHMIDT/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: ANNA SVANBERG / ANNA SVANBERG GT-EXPRESSEN

Det är varje förälders mardröm. Att vinka iväg sitt barn inför en rolig resa med kompisar eller skola och sedan aldrig mer få smeka den där kinden eller hålla den där handen igen.

Den mardrömmen blev verklighet för ett antal föräldrar i april förra året när en buss full av förväntansfulla ungdomar välte på väg till skidbacken. Tre ungdomar dog och många fler skadades när chauffören förlorade kontrollen över bussen som välte.
Under året som gått har Statens haverikommission undersökt vad som skulle kunna ha orsakat olyckan och vilka åtgärder som kan tas till för att förhindra att något liknande händer igen eller åtminstone mildra de fruktansvärda konsekvenserna. 

I veckan blev rapporten klar.

Statens haverikommission slår fast att det inte var något tekniskt fel på bussen men att det med stor sannolikhet var så att föraren var påverkad av trötthet när olyckan inträffade. Detta beror enligt haverikommissionen på systemfel inom åkeribranschen som hade kunnat åtgärdas med att till exempel ha två förare vid just nattkörning. Haverikommissions rapport är en faktaspäckad och samtidigt hjärtskärande läsning. Som tonårsförälder kommer den sakliga beskrivningen så nära, så nära. 

Förutom det uppenbara att åkerier ska se till att utvilade chaufförer kör våra barn och ungdomar är det ett annat kapitel som fastnar hos mig och som jag går hem och tjatar på mina egna barn om:

 Bältet räddar liv – spänn fast er även när jag inte är med och tjatar!


I rapporten kan jag läsa att bara 28 procent, 16 av de 58 passagerarna, var bältade vid olyckan. De flesta har någon gång under resan spänt fast bältet men knäppt upp det under natten eftersom det var obekvämt att sova med bältet på. En invändning som är lätt att förstå men i kombination med riskerna som finns under nattkörning är naturligtvis ett argument som man måste stå emot. 

 I rapporten konstateras vidare att "av de tre som omkom eller de fem som fick allvarliga, svåra eller kritiska skador var endast en person bältad" och att "bara en av de passagerare som satt bältade blev svårt skadad".
Sedan olyckan förra året har jag själv blivit mycket bättre på att spänna fast mig när jag åker buss på långresa eller på motorväg. Men vanan finns inte i mig och verkligen inte bland mina medpassagerare. 

I rapporten kan man läsa att siffran på bältesanvändningen vid bussolyckan i Sveg stämmer väl överens med undersökningar som bland annat Vägverket och bussbranschen gjort kring just bältesanvändning. De undersökningarna visar att runt 20 till 40 procent använder bälte vid bussresor.

I bilar finns numera en bältespåminnare som piper, blinkar och stör för att verkligen se till att alla spänner fast sig. På bussar är bältespåminnarna chaufförerna själva eller möjligtvis föräldrar via SMS. Min egen son befann sig på långfärdsbuss när haverikommissonens rapport kom, fick en påminnelse av mig både på ditvägen och när det var dags att åka hem. Men som Statens haverikommission slår fast efter bussolyckan i Sveg: "För personbilar finns det numera ett krav på att det ska finnas bältespåminnare på förarplatsen. För bussar finns emellertid inga sådana krav."

Statistiken visar att nästan 100 procent sätter på sig bilbältet numera. Den där påminnelsen räddar liv.

 

 

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!