Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Markus Hankins

Hankins: Jag blir rädd för min egen hemstad

GÖTEBORG. Det skjuts i Tynnered, Partille, Angered, Johanneberg och Brämaregården.

Jag är rädd för att dagen ska komma då jag inte längre vågar kliva utanför min egen ytterdörr.

Vad är det för monster vårt älskade Göteborg håller på att förvandlas till?

Avspärrningen utanför mitt bostadshus lämnade en besk smak. De hade skjutit på öppen gata i Göteborg - igen.

Som luttrad kriminalreporter ryckte jag först på axlarna och pratade med polisens kriminaltekniker på plats.

"Det verkar som att de har stannat till och skjutit mot uteserveringen", konstaterade polismannen krasst.

Men då skjutningen på öppen gata i Brämaregården på Hisingen skedde under min sista semestervecka fick jag gott om tid att tänka - och hinna bli arg.

Riktigt arg.

Den tunga, ofta organiserade, brottslighetens grepp om min älskade hemstad är rent ut sagt vidrig.

Jag tänker inte presentera några egna lösningar, för sådana har jag inte.

Jag är bara arg.

Och rädd.

För en dag blir jag farsan som ser sina barn leka på gården. Ännu längre fram i tiden får jag förhoppningsvis tid att strosa på gatorna som pensionär.

Men vad blir det för stad jag gör detta i?

Det känns redan som "vardagsmat" med gangsterskjutningar och narkotika-relaterade vapenbrott.

De flesta av oss har nog någon i vår absoluta närhet som sedan länge känner ett obehag, en rädsla för det absolut mest basala: Att kunna stiga utanför sin egen ytterdörr.

Ofta är det de äldre göteborgarna som känner oron, ångesten, för det brutala våldet omkring oss. Och det med till viss del helt befogad oro - se bara på den man i 80-årsåldern som blev brutalt misshandlad i sitt hem i Härryda natten mot fredagen.

Mina grannar i Kville ställde upp i GT efter skjutningen på vår gata. De var förbannade och tyckte inte att polisen tog skjutningarna där på allvar. Och polisens jobb är naturligtvis svårt, de ska inte bara lugna ner oss utan även lösa brotten i fråga.

Jag är inte så frustrerad på polisen, de har ingen lätt uppgift och slåss mot problemet från ett håll där några strukturella förändringar knappast går att få till.

Men hade jag sett mitt barn leka på samma gård som det några timmar senare öppnats eld på skulle nog panik-ångesten komma krypande. Och visst hade klivet ut till affären med min rullator känts tungt om jag visste att en vild skottlossning förekommit utanför ytterdörren i går.

Då hade nog ilskan mot samhället, politikerna och polisen legat nära till hands.

Ännu känner jag mest en rädsla, för vad min älskade hemstad håller på att förvandlas till.