Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Liv Landell

Liv Landell: Jag älskar tanken på lunchteater

Göteborg har får i dag en ny lunchteaterscen, när Folkteatern sparkar igång med RÔVA. Liv Landell räknar med härligt tykna kommentarer, roliga anekdoter och lite Brèl till köttbullarna.

Stadsteatern

Stadsteatern kör lunchteater hela våren för 200 kronor kuvertet

Föreställningar

Swing it again, Alice

Sonya - ett riktigt klipp!

She's funny that way.

Min ryska passionerade farfars farmor

Toner som berör och förför

Expedition Polaris

Lady Day

Birgit Carlstén & Gittan Glans

Povel Ramel i högform

Hjördis mitt i hjärtat

Gå till historien - poesiläsning

Inomhuset är oändligt Poesi av Tomas Tranströmer

En berättelse om Sonja Åkessons liv och diktning.

Sånger längs Donaus stränder

Gästspel Klara Soppteater

Peters Gästabud - Vårpytt med Wagner, Harryson och Magnusson

Folkteatern

Folkteatern kör Mat och teater under februari och mars för 150 kronor kuvertet.

Föreställningar:

RÔVA

Kroppen vi bor i och andra galaxer

Skapelse- berättlsen

Jorden gick aldrig under

Marknadsafton

Jag älskar tanken på lunchteater. Varje säsong tänker jag att jag ska gå varannan vecka, minst, och carpe diem-andas i kapp med alla seniorer och jobbarkompisgäng som unnar sig långrast med kulturkant. Åtminstone är det dem jag fantiserar om att jag skulle få stå i soppakö med, i väntan på nå'n härlig monolog av Åsa Gustafsson eller kanske Lina Ekdahl. För sanningen är jag kommer iväg en gång i halvåret, och knappast har mandat att uttala mig om vem den där vardagslyxpubliken egentligen är.

 

I dag tänker jag hur som helst ta mig till Folkteatern, och kolla in premiären på RÔVA - en revy över världens allmäntillstånd. Institutionen vid Järntorget återskapar sin egen version av Pustervikskällaren - a k a Rôva! Regissören Erik Ståhlberg har gjort teater av sin morfars skrönor om en tyken kypare på det gamla göteborgspanget. Självironi, norénparodi och politiskt kommenterande utlovas. En av sketcherna har titeln Datakille ger kurs i bästa sättet att kränka och starta drev på nätet. En annan går ut på att fadern i Noréns Fragmente ligger på dödsbädden och ordvitsar tvångsmässigt. Och lite chanson och musik av självaste Brèl och Folkteaterns huskompositör Håkan Johnsson. Det kan bli hur bra som helst.

 

Med risk för att göra mig själv besviken så får jag vibbar från Folkteatern från förr - den smutsiga, bråkiga, ibland pretentiösa scen där man spelade Brecht och Bänken för de vuxna och Lazarillo för barnen. Inte på lunchen visserligen. Dels hette det middag på 70-talet, dels är lunchteater ett senare fenomen. Ett tilltalande sådant, som Folkan med rätta introducerar. Inte minst med tanke på att husets kök är riktigt bra.

Jag tycker i och för sig att tonvikten ska ligga på teater hellre än på lunch, om man nu måste välja. Nå't gammalt återvunnet skådespel på rutin, som ursäkt för att få käka bröd kan kvitta. Däremot ser jag gärna nytt, ambitiöst material. Bland det grymmaste jag upplevt i lunchteaterväg var den relativt oförtjänt okände göteborgaren tillika dramaturgen Jakob Hirdvall och hans arga monolog Det Osynliga på Pusterviksteaterns övervåning. Där körde man scenkonst och soppa i ett par säsonger - riktigt lyckat. Lunchföreställningar är med sitt korta, lite stimmiga format perfekt för kraftfulla uttryck.

 

Av Folkteaterns övriga lunchuppsättningar är jag särskilt nyfiken på Wilhelm Mobergs folklustspel Marknadsafton med bland andra Christina Stenius. Hon håller som bekant oftast till på Stadsteatern, där man har etablerat lunchföreställningar sedan många år tillbaka. Repertoaren är betydligt mindre teaterinriktad än Folkteaterns, och i stället profilerad på kända göteborgsnamn och muskaliska minnen. Mycket trevligt, och givetvis fullproppat varje dag.

Ska man vara lite grinig så kan man tycka att Stadsteatern som scen lägger ner lite mindre jobb på det man visar. Ska man vara lite mindre grinig så konstaterar man att de olika upläggen kompletterar varandra om två pärlor på den göteborgska lunchkartan. Personligen tänker jag bevista dem båda, minst en gång var fjortonde dag. Jag lovar.