Karl-Johan Karlsson

Karlsson: Långgatan har blivit hipster-ställe

När jag pluggade på Hvitfeldtska i slutet av 90-talet bodde jag i ett kollektiv på Fjärde Långgatan tillsammans med en akademisk, dataskicklig kille i 30-årsåldern och en något yngre hippietjej från Israel.

Då som nu hade jag sena vanor och mataffären på Masthuggs- torget var ofta stängd när jag behövde mjölk eller smörgåspålägg. Det hände därför att jag traskade ned till Andra Långgatan, där det fanns en liten sunkig butik som hade öppet väldigt sent.

Jag minns att det var en lika otrevlig upplevelse varje gång. Som nyinflyttad 17-åring från lilla trygga Alingsås tyckte jag att Andra Långgatan var mörk och otäck. Ännu mörkare blev gatan av att trottoaren till stora delar var inhyst under tak, där skumma typer stod och hängde mot tegelpelarna.

Skummast var de som huserade utanför porrklubbarna, som duggade tätt på Andra Långgatan. Att gå ut och festa här med polarna var otänkbart, såvida man inte tyckte att tragiska stripphak med avslagen folköl, stammisalkisar och pokermaskiner tillhörde livets väsentligheter.

Under min gymnasietid var gatan ändå oerhört städad jämfört med hur det var i början av 1900-talet. Då skämdes göteborgarna så mycket för den bordelltäta kommersen att man satte upp ett plank mellan Järntorget och Andra Långgatan för att skötsamt folk skulle slippa se hur de överförfriskade sjömännen betedde sig.

"Lika rik som den är på höjningar och sänkningar är den på underliga, mer eller mindre trevliga figurer och typer. Tack vare denna växlande ström har den fått sitt sorgliga rykte som stadens oroliga hörn", skrev någon av mina föregångare i den här tidningen 1916.

Med mina egna erfarenheter i minnet har jag lyssnat intresserat när kompisar de senaste åren berättat hur Andra Långgatan likt ett maskrosbarn har kastat av sig sin socioekonomiska ryggsäck och blommat ut i full prakt, blivit ett trendigt tillhåll för ölpimplande hipsters, ett västsvenskt Kreuzberg.

Jag gav mig därför ut på Andra Långgatan för en vecka sedan för att undersöka hur långt gentrifieringen kommit. Till min förtjusning känner jag inte alls igen mig. De märkliga typerna är borta. Eller nä, de är fler än någonsin, men nu har de för korta byxor, trendkänsliga frisyrer och röstar på Miljöpartiet. Gatan har blivit Göteborgs motsvarighet till Nytorget och Hornstull i Stockholm.

Mysiga krogar ligger på rad. Porrklubben tillhör numera en utdöende minoritet. När vi kommer in på Café Publik gör jag toalettestet. Precis som jag trodde. Både taket, dörren och själva toalettstolen är helt nedklottrade. Handtorken utanför är tapetserad med stickers som andas punkig underground. Det är lite smutsigt, lite anarkistiskt, lite Berlin. Fattas bara att folk skiter i rökförbudet och tänder en cigg vid de slitna borden, men nej, vi är trots allt fortfarande i Sverige.

Det är med en förnöjd känsla i kroppen som jag lämnar Andra Långgatan, efter att ha avslutat på Tullen. Gatan känns både ljusare och bredare än vad jag minns den.

Förhoppningsvis är det här bara början. I skrivande stund sitter jag vid takpoolen i Barcelona med utsikt över katalanska flaggor som hänger på slitna balkonger, i färd att ge mig in i de charmiga gränderna i El Born med sina dryckeshål i väggen. Om Andra Långgatan kan bli bara en tiondel så inbjudande som de kvarteren ska jag på allvar fundera på att bosätta mig där.