Julia Mjörnstedt Karlsten

Spelar det någon roll vilka jag umgås med?

Exakt vilket pinsamt segregerat liv jag och min man lever blev tydligt när vi skulle få vårt första barn. Vi satt en kväll och hade ett sånt där samtal om hur vi ville vara som föräldrar, vilka egenskaper vi ville uppmuntra vårt barn till och hur vi som föräldrar skulle presentera många olika möjligheter och val för vårt barn.

Vi var överens om att för att öva upp egenskaper behöver de praktiseras. Det räcker inte att snacka om att man ska vara rädd om djur och natur om man slänger skräp på marken och kör bil överallt. Det räcker inte att säga till sitt barn att du får vara vem du vill och sen trycka in barnet i en könsroll och inte ge hen fler än två valmöjligheter. Vill vi att vårt barn ska bli en bra vän måste vi lära, och framför allt, visa, hen respekt, omtanke och empati. Etc etc.

När vi kom in på ämnet människors lika värde, att vi vill lära vårt barn att människor kan se olika ut, prata på olika sätt, älska på olika sätt och tro olika men ändå är lika mycket värda gav verkligheten oss en rejäl käftsmäll. För med en snabb genomgång av våra vänner och bekanta insåg vi att den allra största delen av de människor vi umgås med är vita, heterosexuella personer med samma språk och kultur som vi själva har.

Det blev nästan löjligt. För hur ska vi kunna ge vårt barn förståelse för att människor är olika när vi själva omger oss av en sådan extremt homogen grupp?

Varför är detta ens viktigt kanske du tänker? Varför spelar det någon roll vilka jag umgås med, huvudsaken är väl att de människor vi har i vår och våra barns omgivning är vettiga och har bra värderingar?

Jag själv är uppväxt i extremt segregerad del av Göteborg. Av de drygt 300 elever som gick i min högstadieskola fanns det en (1!) person med utomnordiskt ursprung och han var adopterad från Sri Lanka. Variationen i kultur, språk och bakgrund var noll. Har detta gjort mig till rasist eller främlingsfientlig? Har det gett mig sämre värderingar? Nej, men det har gett mig en begränsad världsbild och det är garanterat en av anledningarna till att den umgängeskrets jag har i dag ser ut som den gör. Segregering. Det som är främmande blir annorlunda, det som är en naturlig del av våra liv blir normalt.

Men hur gör man då för att bredda sin umgängeskrets? För några år sen var det en pappa som ställde sig på Kvibergs marknad med skylten Svennefamilj söker invandrad familj med målet att bredda sin och sina barns umgängeskrets och få barnen ur sin bubbla. Ett flertal organisationer parar ihop nyanlända med svenskar för samtal, umgänge och middagar. Fantastiska initiativ, men jag saknar de naturliga mötesplatserna, de okonstlade som bara finns där, som inte gör det hela till en grej utan som är en del av samhället.

Vi blev hjälpta av slumpen. Vi råkar bo i Sveriges barnfamiljtätaste stadsdel och fick inte plats på någon av de sex förskolor vi sökt. Istället blev vår dotter placerad i en angränsande stadsdel med barn med olika bakgrund, modersmål och kulturer. Barn föds inte fördomsfulla, det är vi vuxna och samhället som lär dem det.

Kanske sammanfattas mina tankar bäst av ett citat av författaren och bloggaren Clara Lidström: "Som förälder har man ett ansvar att vidga sina barns världsbild. För att de ska bli mer accepterande mot andra barn. Men också mot sig själva."