Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Julia Mjörnstedt Karlsten

Så snart vår son börjat gråta satte hon i gång

Flyget blev över två timmar försenat. Det var visst något med luftkonditioneringen som gjorde att vi snällt fick sitta på våra platser och vänta. 

Sen missade vi visst vår slot-tid och fick vänta lite till. 

Alla som någonsin haft en ettåring och en fyraåring vet att det inte riktigt är deras starkaste gren – att vänta. 

Snacksen vi förberett gick åt, likaså allt pyssel och klistermärken. Klockan hann gå över sovtiden och springet i benen gick inte att stoppa. När vi väl lyft var klockan nästan nio på kvällen och de båda var övertrötta, hungriga och less på att vara instängda på ett flygplan.

Jag vet nog ingen plats eller situation som är så stressande för småbarnsföräldrar som ett flygplan. Få andra platser är man så utsatt, så uttittad på. 

Man kan inte gå någonstans och alla ser och hör allt man säger och gör. Det finns alltså ingen plats man mindre vill att ens barn ska börja gråta hysteriskt på. 

 

LÄS OCKSÅ: Julia Mjörnstedt Karlsten: ”Egentligen visste jag att det var en dålig idé

 

Detta struntade dock vår ettåring fullständigt i och så snart vi kommit upp i luften fick han nog. Kanske fick han ont i öronen, kanske var det tröttheten och hungern, omöjligt att veta med ett barn som inte kan prata, men han bröt ihop totalt. Ingenting hjälpte, verkligen ingenting. 

Vi vaggade, sjöng, försökte distrahera, gav välling, bar omkring, tände lampan, släckte lampan, men han var helt otröstlig. 

Vi har tidigare varit skonade från allt för jobbiga flygningar. Visst har våra barn både varit ledsna och skrikit på plan av olika anledningar, men de runt oss har alltid varit förstående, stöttande och till och med ibland hjälp till att göra barnen glada. 

För det är ju det som är grejen med barn. Ibland blir de ledsna eller arga och som förälder kan man inte på något vis lyckas få dom glada och lugna hur mycket man än försöker. 

Det här verkade vara information som kvinnan bredvid mig på planet aldrig nåtts av, för så snart vår son börjat gråta satte hon i gång. 

Högljudda suckar, sura blickar, himlande ögon och spydiga kommentarer. Hennes resa var förstörd. 

Folk (jag) som inte kan få tyst på sina barn borde inte skaffat dom (nyfiken på om det finns en återlämningsstation för oss som upptäcker att vi inte kan få tyst på våra barn under flygningar?). 

 

LÄS OCKSÅ: Julia Mjörnstedt Karlsten: ”Jag vet inte vad som är bäst för mina barn

 

Hennes sätt och beteende gjorde mig så klart ännu mer stressad och det i sin tur min son ännu oroligare. Efter en timmas gråtskrik somnade han till slut sittandes med huvudet i sin egen hand. Jag genomsvettig och gråtfärdig. 

Så mycket jag önskat att jag sagt till kvinnan, så mycket jag önskat att jag slagit tillbaka mot. Men där och då hade jag inte energin eller orden. 

Men jag vet det här: 

Det finns en särskild plats i helvetet för människor som suckar högt och blänger surt åt ledsna barn på flygplan.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!