Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Julia Mjörnstedt Karlsten

Nej, det blir aldrig som det var förut

“Vem tar hand om mig nu?”, den tanken ekade i Julia Mjörnstedt Karlstens huvud när hon var friskförklarad. Foto: ROBIN ARON

“Nu är du frisk Julia - ut och fira!” Jag minns orden så tydligt. Min sista behandling var avslutad, röntgen gjord och alla spår av cancern borta. Jag var frisk, eller ja, i alla fall enligt sjukvården. För jag kände mig inte frisk och samtidigt som min sköterska följde mig ut genom avdelningens korridorer var det bara en mening som ekade i mitt huvud: “Vem tar hand om mig nu?”. 

I över ett år hade jag haft ett tydligt fokus, ett tydligt mål: kämpa mot cancern, klara behandlingarna och överleva. Allt annat hade fått stå på paus, allt annat var sekundärt. Men när de sjuka cellerna var borta kom det andra över mig, allt på samma gång. Hur skulle jag byta fokus från att överleva till att börja leva igen?

Den vanligaste frågan jag får från människor som också drabbats av cancer är “när blir allt som vanligt igen?”. Det finns en enorm längtan efter att en dag få vakna upp utan oro, rädsla och ångest. Att få vakna upp och känna sig odödlig igen.

Inom sjukvården menar man att cancerresan börjar den dag man hittar sjukdomen och slutar den dag man är cancerfri. Men cancerfri är inte samma sak som frisk och cancerresan tar aldrig slut.

För det blir aldrig som det var innan. Du kommer aldrig igen leva utan rädslan och dödsångesten i bakhuvudet. 

Cancern kommer göra sig påmind i din spegelbild, i dina relationer, i dina drömmar och i dina val. Du kommer ligga vaken och fundera på hur du ska förklara glappet på ett år i ditt cv på nästa arbetsintervju. Du kommer sitta på dater där du undrar hur du ska berätta, hur personen mitt emot dig någonsin ska förstå, hur du kan lita på att personen du är ute med skulle orka bära ditt bagage med dig. Du kommer gråta åt din spegelbild - inte för att du är ytlig - men för att cancern märkt dig och gjort det omöjligt för dig att glömma. Du kommer få bära din sorg över det du förlorat och du kommer få bära andras sorg. Du kommer få spela stark, både för andras skull men också för din egen. Du kommer oroa dig över de saker cancern fortfarande kan komma att ta. Om fertilitet, sexualitet och återfall.

På frågan när det blir som vanligt igen är mitt svar: aldrig. Och kanske skulle den insikten som gör det lite lättare? Kanske är det kampen mot det omöjliga som sänker oss ännu mer? Kanske ska vi rikta om vårt hopp till något mer realistiskt? Och framförallt borde sjukvården och omvärlden visa mer förståelse och erbjuda mer hjälp.

Nej, det blir aldrig som det var innan. Men det betyder inte att det inte kommer att bli bra.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!