Julia Mjörnstedt Karlsten
Ibland tar känslan för mig över så totalt att när jag ska gå och lägga mig ligger otillräckligheten som ett lock i halsen och jag får svårt att andas. Häromdagen när jag skulle gå och lägga mig bestämde jag mig för att göra en lista i telefonen över allt jag haft dåligt samvete över under dagen. För att liksom se det framför mig.
Håll i er.
Jag hade haft dåligt samvete för att jag inte varit tillräckligt närvarande med barnen.
Jag hade haft dåligt samvete för att jag inte njutit tillräckligt av sommaren utan längtat till hösten.
Jag hade haft dåligt samvete för att Billie fick honung i sin yoghurt på morgonen.
Jag hade haft dåligt samvete för att vi varit inne nästan hela dagen.
Jag hade haft dåligt samvete för att jag tyckte att det var så jobbigt med Franks inskolning på förskolan.
Jag hade haft dåligt samvete för att jag hade dåligt tålamod när barnen skulle ta på sig.
Jag hade haft dåligt samvete för att jag varit så trött så att jag bara längtat efter sängen.
Jag hade haft dåligt samvete för att jag inte tränat och gjort mina sjukgymnastikövningar.
Jag hade haft dåligt samvete för att jag åt pasta till middag i stället för sallad.
Jag hade haft dåligt samvete för att jag glömt barnens regnställ till förskolan. För att jag inte svarat på ett gäng mejl. För att jag inte ringt upp min väns missade samtal. För att jag längtat tills barnen skulle somna. För att jag lät Frank titta på Ipaden. För att jag inte ringt min mormor. För att jag inte är perfekt. För att jag ens vill och försöker vara perfekt. Och sen fick jag dåligt samvete över att jag hade dåligt samvete. Allt detta fick mig att känna mig dålig, otillräcklig och värdelös.
När jag låg där och tittade på listan på min telefon slog det mig att jag inte skrivit upp en enda sak jag varit stolt över under dagen. Jag frågade min man om han någonsin skrivit en liknande lista och han svarade “Varför skulle jag göra det?”.
Jag gillar inte att dela upp efter kön men ibland tänker jag att det är en kvinnlig grej, det här med att ha dåligt samvete. Att det är en del av ”duktig-flicka-syndromet” som vi så många lider av. Att jakten på att vara den perfekta mamman, kollegan eller partnern tagit över och gått alldeles för långt. Att vi är så extremt duktiga på att peka ut och uppmärksamma brister och fel hos oss själva, men värdelösa på att se vårt eget värde och allt det positiva vi varje dag gör och är.
Men inte mer, nu räcker det.
Så i dag tvingade jag i stället mig själv att då och då plocka upp telefonen för att skriva ner saker jag var stolt över. Det kändes helt ärligt rätt löjligt, men nu i kväll när jag läste listan var locket av otillräcklighet inte där, och bara det kändes som en liten seger?
Jag var stolt över att jag lyssnade intensivt på Billie när hon berättade om sin dag. Jag var stolt över att jag tyckte om mina fräknar när jag såg mig själv i spegeln. Jag var stolt över att jag svarade lugnt och sansat på en väldigt elak kommentar på Instagram. Jag var stolt över att jag vågat erkänna att jag ofta har dåligt samvete.
Kanske kan det hjälpa även dig? Så nu är det din tur: vad är du stolt över i dag?