Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Julia Mjörnstedt Karlsten

Jag har inte gjort någonting för att förtjäna mitt pass och mitt svenska personnummer

Bara några knapptryck på datorn, en ombokad flygresa och raka vägen till snabbspåret på flygplatsen. Några timmar sena var vi hemma. Trygga.

Det tog mig ett telefonsamtal för att få en tid hos en terapeut. Jag beskrev mina symptom för kvinnan på andra sidan telefonen: Hur jag vaknar upp genomsvettig och med paniken i bröstet. Hur det händer minst en gång i veckan och har pågått i snart åtta månader. Hur jag drömmer mardrömmar, suddiga mardrömmar fyllda av vapen, skräck och känslan av att vara jagad. Och varje gång jag vaknar tror jag att jag ligger i den där hotellsängen i Paris. Jag fick en tid nästa vecka.

Vi tar det från början.

 

Det var fredagen den 13 november och jag och min man befann oss i Paris för att ha en lite försenad smekmånad. Vi hade ätit upp middagen och gått ut i den kalla novemberkvällen. Jag var trött, mätt och mest sugen på att krypa ner i hotellets krispiga lakan för en god natts sömn. Min man å andra sidan ville gå till någon närliggande bar för att ta en kaffe, kanske en efterrätt. Vi började strosa runt, men alla ställen vi gick förbi var antingen fulla eller kändes inte mysiga. Jag blev irriterad och lite halvsura tog vi en taxi tillbaka till hotellet. Samma sekund som vi sätter foten i vårt hotellrum kommer första flashen.

Händelsen med terrorattentatet bara några kvarter bort började rullas upp. Vi slog på teven och insåg: Hade vi gått vidare i kväll hade vi rört oss mot det området. Jag googlade på restaurangen vi bokat till kvällen efter. Den ligger på samma gata som dådet precis inträffat på. Tänk om vi bokat det en dag tidigare? Helt utmattade somnar vi. Drömmer vidriga mardrömmar och vaknar svettiga. Svarar på sms från oroliga anhöriga samtidigt som hela nätet visar filmer från hur folk släpar döda kroppar ur konsertlokalen i närheten av vårt hotell. Alla säger att vi borde hålla oss inomhus, men vi vill bara hem till vår dotter. Så vi packade våra väskor och flydde hem. Men tack vare de små röda böckerna i våra händer, våra pass, blev det århundradets förmodligen mest privilegierade flykt.

Bara några knapptryck på datorn, en ombokad flygresa och raka vägen till snabbspåret på flygplatsen. Några timmar sena var vi hemma. Trygga.


Jag såg inte attentatet med mina egna ögon. Jag upplevde inte terrorn på nära håll. Jag befann mig i samma stad, men kilometer ifrån dådet. Ändå kändes det i varje cell av min kropp. Ändå var rädslan så stark att magen vände sig ut och in. Ändå gör det att jag åtta månader senare vaknar upp ur mardrömmar om dådet. Och jag känner mig nästan löjlig.

 

Förra året ansökte 35 369 ensamkommande barn om asyl i Sverige. Barn som alla upplevt den terror vi befann oss i närheten av. Barn som alla flytt från samma krafter som vi flydde ifrån. Men de har fått se den med sina egna ögon. De har mist anhöriga och människor de älskar. De har flytt till fots, i båtar och på lastbilsflak. Mina upp-levelser är en piss i havet jämfört med deras. Ändå är det jag som blir erbjuden stöd från sjukvården för mina mardrömmar och sömnsvårigheter, inte de. De vänner jag har som på olika vis arbetar med dessa barn, på boenden, som gode män, som tolkar, berättar alla att det i stort sett är omöjligt för dessa barn att få hjälp med det trauma de upplevt. Det finns inte resurser.

Jag har inte gjort någonting, inget alls, för att förtjäna mitt pass och mitt svenska personnummer. Inte lovat något, inte utfört något, inte svurit på något. Jag hade tur, och endast tur, att födas i ett land där det gavs till mig. Och för människor med tur verkar det finnas resurser.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!