Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Julia Mjörnstedt Karlsten

Jag har försökt prata om dödsångesten

Julia Mjörnstedt Karlsten skriver om hur cancern aldrig lämnar Foto: ROBIN ARON

Jag pratar ofta om det där som hände för över tio år sen. Om dagen, stunden som förändrade mitt liv. Om den dagen då det overkliga stegade in, utan hänsyn och respekt.

Dagen då jag fick cancer.

Det går oftast inte en dag utan att det kommer på tals. Inte en dag utan att jag svarar på frågor, berättar min historia eller delar med mig. Extra tydligt blir det nu på sommaren då mitt ärr som sträcker sig från bröstbenet ner under bikinikanten syns tydligt i badkläder. 

Men oftast blir folk obekväma när ämnet kommer upp. De vrider på sig, vet inte hur de ska bete sig. Men jag vet precis vad jag ska säga och hur jag ska säga det för att ta bort den tyngd som ordet för med sig.

Jag är van. Jag har gjort det så många gånger förr. Jag vet hur jag ska säga "men det var inga problem, jag var stark", hur jag ska le mitt tröstande leende och få dom att känna sig trygga i samtalet. Jag kan, jag vet hur skådespelet ska gå till. 

En vän till mig som för några år sen gick bort i sin cancer brukade säga “det jobbigaste med att prata om min cancer är inte de känslor det väcker hos mig utan hur jag måste ta ansvar för de känslor det väcker hos andra”. För det finns nog inget som skrämmer människor så mycket som cancer. 

Trots detta verkar det inte finnas något vi är mer intresserade av att läsa eller höra om. Historier om barn som insjuknat hamnar snabbt högst upp på sidan över mest lästa, bloggar skrivna av cancerdrabbade delas flitigt och när en kändis går bort i sjukdomen har vi alla plötsligt en högst personlig koppling till personen och dess verk. 

Något jag funderade mycket på när jag fått min diagnos var hur alla cancerdrabbade porträtterades på samma sätt. Hur alla historier, oavsett utgång, hade “lyckliga” slut. 

Hur sjukdomen och de ibland fruktansvärda sluten alltid “okejades” av den drabbade eller dess anhöriga.

Du kan inte hitta en artikel om en cancerdrabbad utan att hitta citat som “Nu har jag lärt mig ta vara på livet”, “Jag uppskattar och värderar de små sakerna mer nu”, “Han behövde i alla fall inte lida” eller “Vi vet att hon är på en bättre plats nu”. 

Så att man blir kräkfärdig. Jag har försökt arbeta emot det där. Försökt prata om dödsångesten som aldrig lämnar en, hur ensam man är, livrädd man känner sig. Ändå lyckas journalisterna alltid vrida om min berättelse till en solskenshistoria. “Folk vill inte läsa om skiten” sa en journalist till mig när jag kritiserat hans val av rubrik.

Så vi förfinar sanningen. Filmatiserar, gör om, anpassar den efter de som lyssnar. Sanningen har ignorerats så många gånger att jag knappt längre vet vad som är min sanning. 

Jag vet inte längre vad jag tänkte när jag 21 år gammal satt i rummet på Östra sjukhuset och fick mitt besked. Jag vet inte hur det kändes när cellgiftet pumpades in i mina armar.

Men jag vet det här:

Man blir aldrig frisk från cancer. De sjuka cellerna kan lämna din kropp, men aldrig ditt liv. Cancern håller dig i sitt järngrepp varje dag, varje sekund för resten av ditt liv. Det kanske finns solskenshistorier, men jag har aldrig stött på någon som är tacksam för sin cancer. 

Aldrig träffat någon som säger att de inte hellre skulle ha varit utan erfarenheten. Och hur mycket ni än vill höra solskenshistorier finns det inget annat än åska, muller och totalt mörker som kommer med sjukdomen. 

Men kanske skulle det bli lite ljusare om vi får berätta och vara ärliga om just det.