Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Julia Mjörnstedt Karlsten

Jag började räkna baklänges för att kunna vara hemma

”Räknade på hur många uppdrag jag då måste dra in och hur mycket tid jag minimum måste lägga och sen tacka nej till allt utöver det”, skriver Julia Mjörnstedt Karlsten.

”Go big or go home” stod det på väggen ovanför mitt skrivbord på min en av mina första arbetsplatser. 

På måndagsmötena läste chefen upp ens namn högt om man var den som klockat flest timmar veckan innan. Sen gav han en en high five. 

Man skulle vara ”hungrig, driven och målinriktad”. Vilja tjäna mycket pengar, göra karriär och bli framgångsrik. Kanske var det extremt på just den arbetsplatsen, men allt det där har följt mig i mitt arbetsliv. Kanske har jag haft fel chefer, kanske har jag jobbat i fel bransch där att jobba halvt ihjäl sig är mallen eller kanske är det bara så vi byggt upp vårt samhälle - de som jobbar mest, är mest framgångsrika yrkesmässigt och tjänar mest pengar är de som är de ”duktiga”, de som gör rätt. För de allra flesta berättar stolt om sina yrkesmässiga framgångar. 

Långa arbetsdagar, många jobbresor och att ”slänga i sig lunchen i taxin” har blivit statussymboler och vanligt instagram-innehåll. Jag brukade vara en av dom.

Men de senaste åren har något i mig förändrats. Från att ha varit väldigt målmedveten yrkesmässigt och mån om att göra karriär (vad det nu än betyder) var det som om allt det där slutade spela någon roll. Från att ha velat tjäna bra med pengar blev jag mest intresserad av att bara göra det jag precis behöver för att gå runt. Jobba så lite som jag bara kan. Allt för att jag vill ha så mycket tid som möjligt hemma, med mina barn. 

Så i vintras fattade jag ett beslut. Jag började räkna baklänges. Räknade på hur mycket jag egentligen behövde tjäna för att leva det liv jag vill leva. 

Ett liv som inte går ut på att jobba så mycket som möjligt, tjäna så mycket pengar som möjligt och låta mina barn spendera mer tid med sina förskolefröknar än med mig. 

Räknade på hur många uppdrag jag då måste dra in och hur mycket tid jag minimum måste lägga och sen tacka nej till allt utöver det.

Vissa ropade kvinnofälla. Vissa började prata om stress och om att vara på väg in i väggen. De allra flesta verkade försöka hitta förklaringar eller skäl till att jag valt det jag valt. 

Som att vilja vara med sina barn och inte jobba ihjäl sig inte skulle vara skäl nog? Själv känner jag mig mest förvånad över att de tycker att det är jag och inte dom som ska försvara mitt beslut.

Så när folk skriver det som ska vara inspirerande citat om att man ska kämpa, jobba hårt, slita för att nå sina mål eller att man måste bli något, annars kan man lika gärna gå hem, blir jag mest bara trött. 

Jag vill inte ”go big”, jag vill mest bara gå hem.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!