Julia Mjörnstedt Karlsten
För någon som mig, som är aktiv på och tycker mycket om att använda Instagram, var det minsta sagt en dröm. Du kan inte misslyckas med en bild med de förutsättningar Bali ger en. Bland mina följare blev intresset för vår resa stort och många efterfrågade någon form av reseguide.
När jag uttryckte att jag planerade att göra detta var det en person som skrev:
“Jag önskar att ni med lite större konton sluta göra reseguider och uppmuntra människor att göra dessa långresor. Vi har inte råd med det, för klimatets skull.”
Många blev arga på kommentaren. Skrev att vi ska sluta skuldbelägga varandra, att folk måste få göra som de själva vill och att det bannemej inte är mitt ansvar att se till att jorden inte går under.
Andra höll med, berättade om hur de ofta var inne och kommenterade och diskuterade hos stora influencers som inte verkar göra annat än att resa, men bara möttes av tystnad eller blockeringar. Några skrev att det är vardagen som räknas.
Att källsortering, minskandet på köttkonsumtion och mindre bilåkande är det som verkligen spelar roll.
LÄS OCKSÅ: Det är alla onda jävla mäns fel
Jag kände mig mest dum. Dum som insåg hur mycket sanning det fanns i det personen skrev. Dum som samma dag som vi landade i Sverige började drömma om nästa resa. Och dum som ständigt lever med en klimatångest över vad vi lämnar för jord till våra barn, men hade så pinsamt dålig koll på hur stor miljöpåverkan flyg faktiskt har. Samtidigt kände jag så dubbelt inför det hela. Jag älskar ju att resa och upptäcka världen. Jag vill, när ekonomin tillåter, kunna ge mina barn möjligheten att se och uppleva andra kulturer, platser och människor. Betyder detta att vi inte borde resa alls?
Jag insåg att jag behövde mer fakta.
Jag visste redan att för att vi ska kunna nå det långsiktiga klimatmålet bör vi inte orsaka mer än ett till två ton växthusgaser per person och år. I dagsläget orsakar vi mer än fem till tio gånger så mycket, det vill säga cirka 11 ton per person och år. Däremot hade jag ingen koll alls på hur mycket de olika utsläppen var.
Via Transportstyrelsen hittade jag en länk in på en Amerikansk sida där man kunde skriva in hela sin flygresa, med alla stopp och då få en beräkning.
LÄS OCKSÅ: Jag har försökt prata om dödsångesten
Vår flygresa från Göteborg till Bali, tur och retur, landade på 1723,3 kilo växthusgasutsläpp per person. 10 dagar in på det nya året har jag alltså knappt 80 kilo “kvar” om vi ska kunna nå våra klimatmål.
Jag blev helt chockad. Chockad och matt.
Hur kunde jag inte veta detta? Jag har inte fattat några beslut än. Jag vet inte hur jag ska eller kommer förändra mitt resebeteende. Jag vet bara att jag det senaste dygnet endast haft en fråga ekandes i huvudet, ställd av en mycket klok Instagram-vän.
“Är vår önskan om att ge barnen långväga upplevelser försvarbar i förhållande till konsekvenserna det har för klimatet – konsekvenser som DE måste leva med i framtiden?”
Det tål verkligen att tänkas på.