Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Julia Mjörnstedt Karlsten

Hon sa: ”Får man säga att någon är smal då, mamma?"

"Jag blev så paff av frågan", skriver Julia Mjörnstedt Karlsten om frågan hon fick. Foto: Colourbox

Häromdagen när jag och Billie var ute ett ärende gick en man förbi oss.

Billie stannade, tittade på mannen och utbrast: ”Oj vad tjock han är mamma!”

Mannen hörde henne inte och jag satte mig ner på huk och började förklara att man inte får säga så, att mannen kunde ha blivit ledsen av hennes kommentar.

Hon var tyst några sekunder och sen tittade hon frågande på mig och sa: ”Får man säga att någon är smal då mamma?”

Jag blev så paff av frågan. Det var ju en högst relevant fråga, men vad skulle jag svara? Skulle jag svara utifrån de sjuka normer jag själv matats med hela mitt liv där tjock är ett hånfullt ord men smal är en komplimang?

Skulle jag förklara att samhället är uppbyggt efter ett ideal ingen någonsin kommer kunna leva upp till?

 

LÄS MER: Julia Mjörnstedt Karlsten: "Att vara mamma är att ha konstant dåligt samvete"

 

För Billie fanns det ju ingen som helst värdering i att hon sagt att mannen var tjock, för henne var det inte laddat med en känsla. För henne var det ju bara en beskrivning av vad hon såg. På samma sätt som hon skulle kunna peka på någon och säga att personen hade vitt hår eller långa naglar. 

Så skulle jag säga att det viktiga inte är hur man ser ut eller vilka yttre attribut man har? Att vi alla är olika och lika fina för det? Men är fin verkligen ett ord jag vill att hon ska sträva efter? Är det viktigt att vara fin?

Jag försökte finna mig snabbt. Sa att man kanske inte alls ska prata om hur människor ser ut, att det inte spelar någon roll, det bara är så. Hon köpte svaret då, men jag visste att diskussionen skulle komma tillbaka. Så jag rådfrågade några vänner.

En av dom sa att det inte finns några fel i att påpeka andras utseenden. Att de allra flesta ju faktiskt vet hur dom ser ut och att någon kommenterar det är det bara information man redan har. 

Jag önskar verkligen att det var så, men vet tyvärr att jag bara behöver titta mig själv i spegeln för att se en person som har svårt att acceptera många delar av sig själv.

En annan sa att de på hennes barns förskola använde sig av “fem sekunders-regeln”. Det man kan ändra på fem sekunder det får man berätta, så som en smula på hakan, ketchup på kinden eller liknande. Allt annat låter man bli.

 

LÄS MER: Julia Mjörnstedt Karlsten: "Så snart vår son börjat gråta satte hon igång"

 

En tredje vän sa att man i stället skulle rikta frågan till att handla om egenskaper. Svara något om “ja, men undra hur han är som person? Kanske en busig morfar eller jättebra på att spela gitarr?”

Än har ämnet inte kommit upp igen här hemma. Jag antar att jag undermedvetet försöker intala mig själv att om vi inte pratar om det kommer hon kunna leva kvar i sin oförstörda värld.

En perfekt värld där alla former är lika mycket värda.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!