Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Julia Mjörnstedt Karlsten

Egentligen visste jag att det var en dålig idé

"Egentligen visste jag att det var en dålig idé så snart jag sagt ja", skriver Julia Mjörnstedt Karlsten. Bilden är en genrebild. Foto: Colorbox

Egentligen visste jag att det var en dålig idé så snart jag sagt ja.

Det var lite för varmt, vi var lite för trötta och vi hade ännu inte fått i oss någon lunch fastän klockan var en bit över 12.

När min dotter sa att hon ville gå in i leksaksaffären visste jag att det var en dålig idé, men gav ändå med mig. Barnen hade fått gå med mig i två ”tråkiga” affärer och jag ville vara en snäll förälder.  

Jag förklarade väldigt noga att vi bara skulle kolla, inte köpa något. Hon nickade förstående, eller ja, så förstående en 4-åring kan vara. 

Det gick bra. Vi kollade runt, fotade alla hundra saker hon önskade sig i födelsedagspresent. 

Men sen var det ju det här med de små plasthästarna. Med fina små detaljer, vackra manar, perfekta att leka med, både inne och ute försäkrade hon mig, och inte kunde hon vänta flera tusen dagar tills hon skulle få en sån?! 

 

LÄS MER: Julia Mjörnstedt Karlsten: "Det måste sluta nu – våra liv hänger på det"

 

Det började med gnäll, sen lite darr på rösten och lagom till att vi var mitt ute på Kungsgatan satte det i gång. Hon grät, skrek, la sig ner och var helt förstörd. Jag försökte allt. Verkligen allt. Lugna rösten, bestämda rösten, lockade och fjäskade. 

Folk som gick förbi tittade. Såklart att de gjorde, det är svårt att missa någon om ligger mitt på gatan och låter som en siren. Ni vet när man känner hur hela världen tittar på en och självförtroendet sjunker för varje sekund? 

Precis så var det. Men jag höll mig lugn.

Visste ju att det till stor del var mitt fel som inte gett mat i tid, inte planerat bättre. Till slut lyckades jag få bort båda barnen till cykeln, men hon satte sig bara en meter ifrån mig på marken och fortsatte. 

Jag började sätta in lillebror i cykelvagnen. Många som gick förbi tittade, gav mig uppmuntrande blickar. Nickade förstående. Någon frågade vad som hänt och log medkännande när jag sa ”leksakshäst som inte fick köpas”. Men så kom det en tant. Som upprört frågade Billie varför hon var ledsen. 

Jag förklarade och hon tittade strängt på mig och frågade om jag var barnets mamma. När jag svarade ja, tittade hon på Billie och frågade samma sak, var jag verkligen hennes mamma?

Jag blev så paff och full i skratt. Vad menade hon? Varför dubbelkollade hon med barnet? Vad skulle hon göra om Billie svarade nej?

Är kidnappning av arga fyraåringar verkligen vanligt på Göteborgs gator? Billie svarade inte, förmodligen lika paff, utan reste sig tyst och satte sig i vagnen. När jag spände fast henne såg jag hur tanten stod två meter bakom och markerade att hon minsann såg mig. 

 

LÄS MER: Julia Mjörnstedt Karlsten: "Jag röstar inte för att min familj ska få det bättre"

 

Jag har funderat så mycket på den här händelsen sen den skedde i veckan. Pratat med vänner och familj om damens agerande. Vissa menar att det är bra att hon reagerade, att fler vuxna borde agera när barn är ledsna. Att det var precis det tågvärden gjorde som räddade den lille pojken på tåget, en uppmärksammad händelse för några månader sen. 

Och givetvis tycker jag att vi ska vara uppmärksamma på varningssignaler. Givetvis ska vi alltid se till barnens bästa. 

Men om man reagerar starkt på och tycker att det är konstigt att en fyraåring har en känslostorm har man förmodligen aldrig träffat en fyraåring innan.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!