Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Julia Mjörnstedt Karlsten

Det måste sluta nu – våra liv hänger på det

GT:s krönikör Julia Mjörnstedt Karlsten. Foto: ROBIN ARON
Foto: COLOURBOX

Vi träffas på parkeringen utanför kapellet där vi om en liten stund ska ta farväl av vår vän. 

Dina ögon är redan rödgråtna, ditt hår blött av Göteborgsregnet som aldrig verkar vilja ge sig, trots att vi är på väg in i maj.

Du stod henne nära, hon var din bästa vän och nu är hon borta för alltid. Jag försöker komma på något passande att säga, välja ord och meningar för att göra det bättre. Men det enda jag hör mig själv säga är “hur mår du?” och jag förbannar mig själv direkt. 

Det var en helt onödig fråga och allt för ofta kommer den automatiskt, som en hälsningsfras. 

Du ler förstående mot mig och säger att du känner dig lite stressad. Stressad? frågar jag. Du förklarar att du knappt fick ledigt för begravningen, att det är så mycket på byrån du jobbar på, så många viktiga kunder att ta hand om. Att du mött din chef i trappuppgången på vägen ut och hen frågat “om vi skjuter på mötet till klockan tre i stället för två, hinner du tillbaka från begravningen då?”


LÄS MER: Samlingssida för Julia Mjörnstedt Karlstens krönikor

Du stod henne nära, hon var din bästa vän och nu är hon borta för alltid.

“Var inte det lite… märkligt?” säger du och tittar frågande på mig. Jag får tvinga bort varje reflex i min kropp som skriker efter att få ringa upp din chef och be hen dra åt ******* och svarar i stället: “Väldigt märkligt.”

Jag, likt så många andra, såg och berördes in i själen av dokumentären om den bortgångne artisten och låtskrivaren Tim "Avicii" Bergling. 

Hans mående, hans situation och hans omgivning gjorde mig flera gånger kräkfärdig. Hur han gång på gång berättade hur han mådde, uttryckte vad han behövde, men ingen lyssnade. Ingen stannade upp, förstod och skapade en miljö för honom där det var enkelt för honom att fatta rätt beslut. 

Många som sett dokumentären verkar förvånade över det här. Verkar tro att det är ovanligt att människor sätts under den här typen av press från omvärlden, speciellt när omvärlden kan tjäna pengar på det.

Jag är inte det minsta förvånad. Av de chefer och ledare jag stött på och arbetat med är det snarare regel än undantag att psykisk hälsa och mående bland de anställda är långt ner på prioriteringslistan.

Självklart är detta inget uttalat, nej tvärtom tror jag att de allra flesta skulle säga att de veeeeerkligen är måna om sin personal. 

Nej, det uttalas inte på det viset, och kanske är det det som gör det extra läskigt? Det sägs där mellan raderna, där allt som betyder något är pengar och effektivitet.

Där i bilen från sjukhuset när Avicii är så dålig att han knappt kan hålla sig vaken men en i hans crew frågar om han kan ta en intervju 30 minuter senare. Där de som gått in i väggen aldrig försvaras med att de blivit tilldelade för stor arbetsbörda utan i stället beskylls inte palla trycket eller inte vara redo för jobbet. Där ett avsked av sin bästa vän ska tryckas in mellan två möten. Hinner du till klockan tre?

Ja, om jag bara slutar gråta halv tre kanske svullnaden runt ögonen hinner lägga sig… Där utmattad, deprimerad och slutkörd snart kan stå på alla jag känners cv:n. 

Det är där det sker. Och det måste sluta. Nu. Våra liv hänger på det.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!