Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Julia Mjörnstedt Karlsten

Det jag gör lär min dotter att döma sig själv

Rum 9, avdelning 314, specialförlossningen Östra sjukhuset. 

Klockan har precis slagit 22 och de har lagt henne tätt intill mig. I böcker jag läst har det stått att det är vanligt att nyfödda bebisar inte öppnar sina ögon de första timmarna, men där ligger hon alldeles stilla och tittar rakt in i mina. Min kropp har precis utfört något jag knappt trodde var möjligt och jag skakar och andas häftigt. Men som barnmorskan sagt ”Det är jobbigare att födas än att föda” och när vi ligger där, näsa mot näsa, vet jag det säkert: vi gjorde det tillsammans.

Hon gjorde mig till mamma. Hon som styrt och ställt sen sekunden hon kom in i våra liv. Hon som är envis som en gammal get, vetgirig som få och med ett skratt som kan stoppa krig. Jag vill ge henne allt, få henne att känna sig precis så älskad som hon är. Jag var förberedd på många utmaningar i mitt föräldraskap, men att hjälpa min dotter att känna att hon duger som hon är är förmodligen den största. Givetvis överöser vi henne med kärlek, bekräftar och ser henne, men det var ganska nyligen som jag insåg att det jag gör mot henne spelar mindre roll än det jag gör mot mig själv. Ni förstår, det är nämligen inte hur jag ser på henne som påverkar henne mest, det är hur hon ser att jag ser på mig själv som gör den stora skillnaden. 

Suckar jag när jag inte får igen jeansen? Klagar jag på mitt hår, min mage eller mina bröst? Plockar jag bort alla kolhydrater vid måltiderna? Pratar jag om mig själv nedvärderande? Står jag upp för mig själv? 

Att se mig själv genom hennes ögon är det läskigaste jag någonsin gjort. Men kanske också det nyttigaste?

Häromdagen kom hon in på toaletten när jag stod och gjorde mig i ordning. Hon satte sig bredvid mig och tittade och efter en stund sa hon:

”Varför tar du på dig smink nästan varje dag mamma?” Jag blev rätt ställd, för vad skulle jag svara på det? För att jag tycker att jag är finare då? För att jag inte tycker att jag duger annars? För att mamma tycker att hon ser ut som sju svåra år utan, älskling? Och varför känner jag egentligen att jag måste sminka mig varje morgon? Varför har förändring och ”förbättring” av mitt utseende blivit något jag lagt in i min morgonrutin? Det enda jag till slut kunde svara var ”jag vet faktiskt inte, jag tror att jag inte ska göra det så ofta längre”

Så numera fattas mina beslut om mig själv och mitt liv med henne som domare. 

Skulle jag kunna försvara det här för henne? Skulle jag vara stolt om det här beslutet eller beteendet var något hon tog efter? Kan jag fortfarande se henne i ögonen och försvara det jag gör? Hon får vara min inre domare. Men inte för att jag tror att hon någonsin skulle döma mig, utan för att jag vet att det jag gör lär henne att döma sig själv.