Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Julia Mjörnstedt Karlsten

Det är alla onda jävla mäns fel

Foto: ROBIN ARON

Det står en man lite längre fram på gatan. Han står med ansiktet vänt åt mitt håll och det känns som om han noggrant iakttar varje steg jag tar, varje rörelse jag gör. Jag försöker tänka att jag inbillar mig, att jag är löjlig. Försöker skaka av mig känslan av obehag, men för varje steg jag kommer närmare känner jag hur hans blick borras djupare in i mig. När jag är några steg ifrån ökar jag takten på stegen och fokuserar min blick rakt framåt. 

När jag passerat honom börjar han gå åt samma håll, några meter bakom. Jag känner hur det blir allt svårare att övertyga mig själv att det bara är inbillning. Snälla, låt det vara en inbillning. Jag börjar gå snabbare, men hans steg hörs fortfarande lika tydligt. Jag kan känna mitt hjärta genom dunjackan, mina andetag gör stora moln framför ansiktet. Så börjar han vissla, en nonchalant melodi, och det är som om något i mig knäpper till, plötsligt står alla celler i givakt och jag märker hur mina ben börja jogga.

Så hör jag en röst bakom mig som ropar: “Hallå, varför springer du?” Men orden kommer inte från en aggressiv eller obehaglig röst, utan snarare från en röst full av förvåning. Jag stannar upp, vänder mig om och möter hans blick. 

“Vad menar du?” nästan skriker jag och stirrar på honom “Du följer ju efter mig!?!” Jag ser hur han stelnar till och hör hur han får ur sig ett “Va..?”. Vi står tysta och tittar på varandra i vad som känns som minuter och sen börjar han prata. Han berättar om ett superviktigt möte han är tidig till, om hur bussarna faktiskt för en gångs skull gick som de skulle och att han av nervositet strosar runt, fram och tillbaka på gatan där vi står. Om hur han först efter ganska lång tid märkte hur jag flera gånger vände mig om för att titta på honom. Om hur jag “verkade rädd”.

Så jag berättar om rädslan. Jag berättar om vad som händer i min kropp så fort jag passerar en man. Om hur jag som tjej hela mitt liv fått titta över axeln, hur jag alltid fått vara beredd, alltid hållit handen krampaktigt runt telefonen i fickan. Jag berättar om trygghet, eller kanske snarare hur jag aldrig känt den när jag går någonstans ensam. Om hur jag sprungit hem från busshållplatser, hur jag blivit ropad efter, förföljd.

Jag säger att det inte är hans fel. Jag säger att det är samhällets fel, mina erfarenheters fel, alla onda jävla mäns fel. Han säger att det visst är hans fel, att han är man och hittills aldrig förstått den rädsla kvinnorna i hans närhet berättat om. Inte tagit det på allvar. Men att han nu aldrig ska glömma. Han säger förlåt. Jag säger förlåt. Och så säger vi hejdå. 

Klockan är strax efter sju på morgonen och jag fortsätter längs Drottninggatan mot mitt jobb. Mina andetag är åter lugna, min höga puls börjar sjunka och jag försöker känna efter om min största känsla är att jag bara hade tur eller om mötet jag precis haft var ett steg mot något bättre. Jag väljer att fokusera på det senare.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!