Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johanna Toftby

Toftby: "Vi dövar oss med ännu mer skräp"

Foto: Robin Aron

Extra stor pommes, extra stor chipspåse och extra stor godispåse. Varför släpar vi hem det när vi vet det är så dåligt?

För att vi inte kan låta bli. Vi dövar oss med ännu mer skräp för att döva ångesten.

Jag får dagligen frågor om kosten och hur man borde tänka för att sluta småäta. Egentligen finns det inget recept som passar alla. Det vi behöver göra är att i stället hjälpa varandra, bryta ett mönster och sluta mesa.

Jag blir förvånad över hur mycket vi daltar när det kommer till övervikt och sockermissbruk. Var och en bestämmer över sin kropp. Visst. Men jag tycker att det är skrämmande att vi gärna föder i stället för sätter stopp. Man tar en kaka till fredagsfikat för man har en vana. Eller en ovana. Man har ett beteende som är svårt att bryta, ju mer man äter desto mer ångest. Ju mer ångest desto mer mat. Ekorrhjulet. "Man äter för det är ingen ide." Jag har varit där själv och tröståt för att bli av med mitt dåliga samvete. Men min draghjälp ut i spåret var också min räddande ängel. Jag hade inte jättemycket övervikt men desto mer panikångest. Sockret gjorde mig ännu mer stressad. Ju mer stress, desto mer socker åt jag. Jag trodde jag kunde "smaka" men då ville jag bara ha mer.

Hur skulle det bli tror ni om en alkoholist smakade fredagsöl bara för att få "unna" sig lite?

Det skulle sluta i katastrof.

Jag tror att det är lika illa om du missbrukar mat eller socker. Du måste för det första erkänna det för dig själv. Bestäm dig. Bryt mönstret.

För jag tror knappast att någon inte märker om man är farligt överviktig. Men man vill inte se sin spegelbild.

 

När jag åkte tåg för ett tag sedan kom det en kvinna och satte sig bredvid mig, men hon kom nästan inte ner i sätet. Hon fick ta upp armstödet för att överhuvudtaget få ner sina ben och hon led sig genom hela tågresan.

Jag mår så oerhört dåligt över sånt. Jag lider med personer som är så överviktiga att det blir farligt för deras hälsa.

Ingen vill varken se ut eller må så. Handen på hjärtat.

Varför är det så känsligt med fetma? När det inte är lika känsligt om någon är smal?

Jag blir illa berörd när jag hör någon som säger till någon som är för smal. Är det ok att säga så? Men inte om någon är tjock?

Tänk om vi i stället vågade peppa, stötta och hjälpa dem som behöver det. Kanske strunta i fredagsfikat och ta med lite goda nötter och nyttigt "godis" i stället. Det finns så mycket man kan göra utan socker. Men det är på något vis att alla måste smaka på kladdkakan. Varför då egentligen?

 

Tänk om vi vågade hjälpa till genom att dra med någon ut på en promenad, det gör massor att få i gång kroppen. Du får endorfiner och därmed kommer också motivationen och viljan. Du blir gladare!

Det är bevisat att motion kan bota det mesta. Promenader kan till exempel lindra panikångest, depression, övervikt, sömnproblem, högt blodtryck. Listan är lång.

Därför tror jag att om vi försöker peppa varandra till att komma i gång att röra på oss så kommer vi väldigt långt. Bjud på nyttigt i stället för onyttigt.

Jag tror även att uppväxten är A och O. Barn behöver röra på sig, äta en allsidig kost och får vi in träning tidigt kommer det naturligt i framtiden.

 

 

JOHANNA TOFTBY