Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johanna Toftby

Toftby: "Min kropp var en tickande bomb"

Jag läser en intressant debattartikel av Olga Rönnberg på SVT.se där hon tar upp det vi inte vågar prata om.

Kraftig viktökning under en graviditet.

Var fjärde kvinna som skrivs in på mödravården är överviktig.

Det är var och ens ansvar, men varför pratar vi inte mer om detta på mödravården?

När jag väntade mitt första barn tränade jag mycket. Jag var i mitt livs bästa form och behövde inte tänka. Rörde mig även fast jag var gravid och därmed blev det också en bra kost.

Andra graviditeten hade jag kommit ifrån träningen en hel del, åt därför mer skräp. Jag minns att barnmorskan visade en plansch med vad man skulle äta mer av, och av man skulle undvika, sedan nämnde vi det inte mer. Jag hade en fantastisk barnmorska och tyckte mycket om henne.

Men eftersom jag var i en total mamma-bebis-bubbla brydde jag mig inte så mycket om kost och träning. Jag som alltid rört på mig hade totalt grävt ner allt vad träning heter och det enda jag tänkte på var fika, godis och mat.

 

Jag gick upp närmare 25 kilo, brydde mig inte speciellt mycket. "Man får äta när man är gravid".

Endast ett par kilo försvann efter förlossningen och där satt jag med en fantastisk bebis på fyra kilo, men nästan 25 kilo rent fett på min kropp var kvar. Helt plötsligt hade den ljuva graviditetsauran försvunnit över mig och i stället var det en barbamamma framför spegeln.

 

Total ångest. Det är skrämmande att vi är så många som tillåter sig att misshandla sin egen kropp på så kort tid.

Jag lyckades till slut gå ner alltihop, men eftersom huden töjts ut blir det förstås en annan kropp när du snabbt går ner igen. Slapp, hängig och bristningarna på låren var värre än en kasslerbit med nät.

Efter ett år var jag gravid för tredje gången och som tur var nere på 62 kilo vid invägning. Jag hade kommit i gång med träning, kroppen var stark igen.

Here we go again. Slutade träna, gick in i min lilla mamma-bebis-bubbla och det enda jag gjorde var att läsa allt om graviditeter, förlossningar och för att häva det kraftiga illamåendet åt jag. Konstant.

Potatismos mitt i natten för att inte må illa. Gärna digestivekex med fet ost till frukost, mycket vindruvor och godis. Min kropp var en enda tickande bomb för alla följdsjukdomar man kan få av farlig fetma.

När vågen stannade på 88 kilo vågade jag inte väga mig mer. Då hade jag nästan fyra veckor kvar till förlossning och läkaren trodde att jag bar på ett jättebarn så vi var tvungna att mäta barnet samt göra en sockerbelastning. Jag hade som tur var ett bra blodsocker.

 

Ändå sa ingen till mig att jag borde tänka över vad jag stoppade i mig.

Mitt eget ansvar förstås, men jag tycker mödravården borde vara mer vaksamma på kraftigt överviktiga mammor under graviditeten. Alla går inte ner efteråt och det är förstås väldigt individuellt.

Jag lyckades gå ner mina 30 kilon med mycket hjälp och stötting. När min yngsta var tio månader vägde jag 57 kilo och tränade mer än någonsin.

Huden hade dragit ihop sig, bristningarna var i stort sett borta. Men det var hårt slit och jag tror många har svårt att gå ner eftersom man inte får draghjälp ordentligt.

Det är inte alls konstigt att en småbarnsmamma med tre barn går runt och bär på 30 kilos övervikt. Jag tycker bara det är skrämmande att vi inte vågar säga ifrån.

Vi borde bli bättre på att peppa till en bättre kost och prata mer om hur viktigt det är att fortsätta röra på sig trots att du är gravid.