Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johanna Toftby

Toftby: Det här är mitt enda nyårslöfte

Välkommen 2015! Vi har ett alldeles färskt år framför oss, som ett blankt papper som ska fyllas och bakom oss ligger det gamla året. Minnen som både är goda och onda.

Jag tror många har förväntningar och tycker det är skönt att vända blad. Tänker på min vän Annica som drabbades av cancer och får oss andra att tänka positivt. Hon får oss andra att se det fina och det goda, inte det onda. Den här krönikan är till dig Annica och andra som är i samma situation.

Jag känner mycket glädje inför ett alldeles färskt år och är nog mer peppad än någonsin. Jag brukar inte avge några nyårslöften men det är ändå ett skönt sätt att sätta upp några mål inför det nya. Vissa ytliga saker som att jag vill bli bättre på att strukturera upp saker, bli bättre på att säga nej och bli bättre på att ta till vara på tiden. Men det allra finaste jag har är min familj.


Jag har så mycket att vara tacksam för. Mina underbara barn och att vi är friska. Är tacksam för alla mina bloggläsare som dagligen ger så mycket pepp och positiv feedback. Ni är underbara. Men det finns fler saker som gör att jag är tacksam.

Jag tänker på min vän Annica som drabbades av cancer. Hur kan livet vara så orättvist? 33 år gammal och tre små barn och mitt i livet. Så smäller den elakingen till och biter sig fast och skakar om. Hela livet vänds upp och ner. Läkaren på KSS i Skövde talade om att hon kan få några år. Tack och lov sa Sahlgrenska något helt annat och nu kämpar hon och än så länge mår hon bra. Men varje besök nere på Sahlgrenska är ovisst. Har cancern spritt sig eller inte.

Samtidigt som detta får jag en kraftig inflammation i båda mina knän, jag älskar att springa och kan inte ens ta mig upp för en liten trappa. Får ta hissen upp till andra våningen och gräver nästan ner mig på grund av två onda knän. Som inte alls är något farligt eller bestående. Bara en envis inflammation och dum som jag varit sprang jag ändå och skadan blev ännu värre. Fick alltså nästan skylla mig själv.


Detta var nog det jag lärde mig mest under 2014. Att vara tacksam och inte gnälla för småsaker. Det finns så många som har det så mycket värre.

Jag beundrar dig Annica och andra i samma situation. Det är ni som får oss andra att känna hopp och tro, det är ni som får oss att tänka positivt. Det är fantastiskt hur du lyckas peppa andra i din egen utsatta situation. Att läsa dina glada Facebookinlägg ger så mycket glädje. Trots du är i en tuff situation.

Jag kände mig oerhört dum när jag hjälpte dig med håret och du berättade om beskedet, hur allt slogs ner som en bomb. Att flera gånger i månaden få åka ner till Göteborg och Sahlgrenska och vänta på prover, ovisshet, besked. Leva eller inte leva. Och själv gick jag och oroade mig för oväsentligheter.


Där bestämde jag mig för att livet är för kort för att inte vara tacksam för det vi har. Att jag måste sluta tycka småsaker är jobbigt, måste sluta tycka synd om mig själv för något som faktiskt inte är så allvarligt.

Därför är mitt enda nyårslöfte att ta vara på tiden här och nu. Sprida glädje och kärlek runtomkring mig, att finna ro och harmoni i livet vi lever här och nu.