Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johanna Toftby

Toftby: Då sa kroppen stopp - hjärtat skenade

Jag har alltid gillat att träna och röra på mig, att träna ger mig lyckorus. Jag får mycket energi efter en löparrunda så att jag kan klara av vardagen. Att träna gör mig även till en bättre mamma, en snällare flickvän och även PMS från helvetet kan botas av ett riktigt hårt träningspass.

Jag försöker peppa mina läsare på bloggen flera gånger i veckan för att de ska komma i gång, det ger även mig energi tillbaka. Jag brinner för att hjälpa de som kanske inte kan ta sig utanför dörren för kroppen vill inte.

Jag kan nog ibland verka som om det är ju bara att köra i gång, ut med er och rör på er. Men jag vet också hur det är att drabbas av total blackout. Kroppen säger stopp, du kan inte gå en meter.

När mina tjejer var små var jag förmodligen som de flesta småbarnsföräldrar. Lycklig småbarnsmamma men orkeslös, stressad för att inte räcka till och ledsen för att jag var ledsen.

Man ska inte vara deppig när man fått barn. Man ska vara pigg och stark och gå långa powerwalks med vagnen och sedan ta en latte på vägen hem. Jag kunde inte gå en meter och jag ville inte umgås med några. Och absolut inte sitta på fik med en latte.

Jag drabbades av panikångest. Kroppen sa stopp och hjärtat skenade. Där började hela karusellen.

 

Att som 24-åring hamna på akuten och fyslabb för att kontrollera hjärtat med ultraljud kändes overkligt och jag hade sådan ångest över att inte vara den där pigga och starka mamman som jag hade en bild av att jag skulle vara.

Från att gå på gymmet, gå raska powerwalks, till att bli fånge i min egen kropp var början till en mardröm. Ångest över att vara ensam med båda tjejerna hemma och ligga på en madrass bredvid när de lekte, ringa in världens bästa syster som fick komma och hjälpa till så barnen kom ut.

Det går inte att beskriva sorgen och skammen och frustrationen. Jag ville ge mig ut men kroppen sa nej.

Det var som att det var två olika sidor, en jävel satt på ena axeln och påminde mig om att - du måste gå ut och gå med vagnen, det klarar du och det är skönt efteråt.

 

När jag väl kom ut satte den andra i gång på andra sidan och påminde mig om att - nej, du kan inte gå ut och gå. Du kommer att drabbas av andnöd och du kommer svimma inne på affären så lägg benen på ryggen och spring hem i stället.

Där började helvetet. Jag kämpade emot men mina negativa, rädda tankar tog över. Jag kom till slut inte ens utanför dörren och jag uppsökte läkare och bad om något som kunde hjälpa mig. Snabbt.

Han talade om för mig att jag var tvungen att lära mig hantera de negativa tankarna och lära mig andas. Han sa att promenader var det enda receptet han kunde ge mig och där väcktes min tanke på att våga ge mig ut för att bli frisk.

Min räddade ängel var min granne Pernilla som knackade på dörren varje dag för att släpa mig ut på promenader med dubbelkärran. Till en början stretade jag emot och skyllde på migrän och att barnen sov men hon gav sig inte.

 

Ut skulle vi och jag glömmer inte första promenaden som jag tog mig runt utan att drabbas av panikångest. Det var som om jag hade lärt mig gå igen och kroppen gjorde som jag ville.

En dag i taget och sakta kom jag tillbaka. Vi gick promenader varje dag även om jag var livrädd när vi gick lite för långt bort. Men efter varje runda stärktes mitt självförtroende och jag ville så gärna gräva ner den förbannade panikångesten som hade tagit över mitt liv.

Jag vägrade att låta den ta övertaget. Motionen gjorde mig frisk och jag fick endorfiner och styrkan tillbaka. Att våga ta sig ut, att ha någon som tjatar och hjälper till att komma i gång är det bästa man kan göra.

Motion gör mer än vad man kan förstå men jag tror problemet är att våga ta steget att ta sig ut. Jag önskar fler kunde göra som min granne Pernilla. Tjata, peppa och släpa ut hon eller han som är sjuk, var sällskap, lyssna men framför allt, ge inte upp.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!