Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johanna Toftby

Johanna Toftby: Ta dig upp ur latträsket nu

"Efter jul ska jag köra i gång med träningen och fram till dess ska jag njuta av god mat och bara vara ledig. Finns ingen anledning att börja nu ändå".

Jag sitter på tåget och råkar höra när två kvinnor i min ålder prata om julen och deras framtida planer inför 2015.

Varför vänta? Kicka i gång er själva på en gång i stället för att skjuta upp det. Ingenting blir lättare för att man gör det i morgon.

Vad är det som gör att vi väljer att skjuta upp saker? Jag tror ändå på något sätt det tillhör livet och det är slags beteende vi alla har något av.

Hur många gånger har man till exempel inte väntat med städningen in i det sista och röjer järnet strax innan gästerna kommer. Varje gång jag ska ha middag är det precis som om jag måste vänta ut mig själv.

Så jag står där sönderstressad och genomsvettig precis innan de kommer. Jag lär mig aldrig. Men jag tror också att vi presterar bäst under stress. Stress behöver inte vara negativt utan kan också göra att du faktiskt levererar.

Som mina krönikor. Det är sällan jag sätter mig i god tid och det är nästan som om kroppen vill jävlas ordentligt för det går inte få fram något förrän några timmar före. Då sprutar det stress ur öronen på mig och inom en timme är jag klar.

Men vad händer med oss när det kommer till träning?

Jag har själv varit där och varje nyår blev det ett nytt löfte. Jag köpte gymkort och började träna som en galning för att sedan rasa ner i latträsket igen. Sakta men säkert började kläderna sitta åt och vips hade jag lagt på mig de där extra- kilona igen. Då kommer man in i ekorrhjulet och kan lika gärna ta en bulle till. Jag tar tag i det i morgon i stället.

Men blir det bättre just "i morgon"? Att skjuta upp saker gör att vi slipper det där obehaget för stunden men samtidigt blir det ännu värre när vi står där och kanske ändå inte kommer i väg till gymmet.

Då blir misslyckandet ett större obehag och vi äter ännu mer. Tröstätandet gör oss lugna, vi mår bra precis för stunden - och det är inte många sekunder som vi känner oss lyckliga.

Hur kommer man ur ett sådant ekorrhjul och varför är det så svårt?

Det finns mängder med dieter, mängder med träningstips och jag lovar er att alla (nästan alla) är fullt medvetna om att bära på många kilos övervikt är inte bra för vår hälsa. Det är förstås bättre att träna än att inte träna. Vi mår bra av att röra på oss, kroppen vill arbeta och du får piska den hårt för att sedan få din belöning - endorfinerna.

Ändå är det så svårt.

Jag tror att om man skjuter upp saker som med sin träning är man egentligen inte helt motiverad.

Jag tror det allra bästa är att bara ge sig ut. Att ta tag i det nu direkt.

Kanske man ska bestämma med en kompis? Eller varför inte ge sig själv några pass med en PT i julklapp. Att vara två när man tränar kan hjälpa dig att orka lite mer, genom att bli peppad ökar du din prestation och därmed får du ännu mer energi till att vilja träna igen. Och igen.

Vi lever här och nu, ta vara på livet och kör i gång precis nu.

 

Johanna Toftby