Jimmy Fredriksson
Göran Johansson blev sjuk en kort tid efter att han lämnade politiken.
Vi var många som förstod att det var allvarligt och i maj ringde jag hans dotter Anna, nu nyutnämnd infrastrukturminister, och frågade hur det var med farsan.
– Det får han svara på själv, sa hon. Ring honom, han är hemma från sjukhuset, vill han svara i telefon så gör han det.
Jag ringde mobilen, Göran svarade och jag frågade om han ville berätta om sin sjukdom?
Han svarade kort:
–Nej!
Sedan ställde jag ett politiskt spörsmål och Johansson gick i gång länge och väl och visade att han hade järnkoll trots den tuffa sjukhusvistelsen.
Det var typiskt för Göran Johansson att hålla sitt privatliv privat. Det var ingen i min bransch som ens tänkte tanken att fråga om man göra ett hemma hos-reportage i lägenheten i Kortedala.
Det var ingen som åkte ut till fritidshuset och bad Göran kom med sina fem bästa snickartips.
Göran Johansson hade en sådan självklar pondus och integritet.
Han var en av de ytterst få lokalpolitiker som blev rikskända och hans förmåga att få saker gjorda uppskattades till och med bland de värsta politiska motståndarna.
Efter varvsnedläggningarna blev Göran Johanssons största politiska utmaning att få ett Göteborgs på dekis att blicka framåt och byta spår.
Han satsade stort på evenemang och hånandes ofta för den men staden reste sig och kom igen starkare än tidigare.
Johansson sa stolt en gång till mig, medan han pekade på Norra Älvstranden på Hisingen att ”här jobbar det fler folk nu än det gjorde under varvens storhetstid”.
Det betydde oändligt mycket för honom.
Ingen enskild politiker har betytt mer för Göteborg än Göran Johansson.
Nu är han borta.
Känn sorg, Göteborg.