Jimmy Fredriksson
Politiken är Sveriges hjärta. I kommuner, landsting och riksdag fattas alla de beslut som får landet att röra sig framåt - eller för all del bakåt.
Lagar, regler, skatter, skola, sjukvård och omsorg styrs av politik. Det finns cirka 40 000 politiker i Sverige.
De allra flesta sliter grått och oglamoröst på sin fritid i olika kommunala nämnder. De som har landstingsuppdrag är ännu mer anonyma.
Jag har väl då och då genom åren ifrågasatt denna ordning - jag är till exempel inte alls säker på att sjukvården ska styras av politiker.
Men nu har vi det här systemet i Sverige och eftersom vi har det måste det till människor som vill ta förtroendeuppdrag och våga fatta beslut.
Problemet är att tonen mot politiker har blivit alltmer högljudd och rå.
Jag vet att de värst utsatta är politiker som fattar beslut om invandrings- och asylärenden. Eller tiggare.
Antingen drabbas de av rasisterna eller av slagsmålsvänstern.
Men jag menar att den allmänna hot- och hatnivån mot alla politiker har höjts för varje år. Det gnälls och skälls i generella ordalag. Ordet "politiker" används som skällsord.
En del av bränslet till det kommer från ett slags allmänt förakt som bottnar i tron att folk blir politiker för att sko sig själva.
Just det har jag aldrig förstått.
Jag har träffat massor med företrädare från olika partier men aldrig har jag mött någon som satsat på politiken för att bli rik eller berömd.
Det finns förstås dem som slarvar med skattebetalarnas pengar och tjänar några spänn extra, kanske får några gratis drinkar eller någon flådig resa utomlands.
Så ska det förstås inte gå till men ingen gör det för att sko sig - det bara funkar inte på det sättet. Jag tror också vi ska vara noga med att skilja på politiker och politiker.
I en stad som Göteborg till exempel pratar gatans parlament ofta om "de där politikerna" som bara skär ner eller stänger av gator eller vad det nu kan vara.
Men man måste betänka att de politiker som har ansvar för de politiska besluten och dess konsekvenser är de som styr staden.
Politikerna som är i opposition ska inte ha skit för vad majoriteten hittar på.
Jag känner kommunpolitiker som blir förbannade när de buntas ihop med dem som fattat majoritetsbeslut.
- Jag röstade ju nej. Hur kan ni då skriva att "politikerna" i Göteborg har beslutat att göra det ena eller det andra, brukar de säga.
Det finns en stor poäng i det.
Jag tror också att vi ska akta oss för att se på politiken som en slags boxningsmatch, sätta poäng på slagfärdighet och debatteknik.
Det är väl inget som säger att den som vinner en sådan match står för den bästa politiken.
Just nu pågår tuffa diskussioner i riksdag, i många kommuner och landsting om hur nya majoriteter ska bildas.
Att det inte är en lätt uppgift är höstens understatement. Jag tror heller inte att jag blir direkt nöjd med resultatet.
Men några måste styra.
Besluten måste fattas.
Vi måste ge våra politiker arbetsro och stöd att skapa fungerande konstellationer.
Och, detta är viktigt, vi måste ge dem som är i opposition rätt att försöka sätta käppar i hjulet. Det är så politiken fungerar i en demokrati.
Det är förstås inte världens bästa lösning. Men det finns ingen bättre.