Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jimmy Fredriksson

Fredriksson: Monarkin
är ingen het potatis

Jag har svårt för det svenska kungahuset.

Principiellt eftersom det knappast är modern demokrati att statschefstiteln går i arv i familjen.

Känslomässigt eftersom det fjäskas så förbaskat med kungligheterna.

Detta underdåniga lismande är egentligen det värsta.

Jag tillbringade större delen av gårdagen på Ågrenska på Lilla Amundön. De hade hundraårskalas och passade på att inviga ett nybygge.

Ågrenska är humant, nödvändigt och ytterst professionellt skött.

Drottning Silvia var där som grädde på moset och hon kom i sällskap med några kvinnliga livvakter och landshövding Lars Bäckström.

Innan hon kom fick de flera hundra specialinbjudna gästerna order att resa sig när drottningen kom och inte sätta sig förrän hon satt sig.

Detta i ett land som påstår sig vara världsmästare i demokrati.

Inte nog med det - när drottningen steg in i det stora serveringstältet applåderade församlingen.

Jag lider när välutbildade, vuxna män och kvinnor svassar kring kungligheterna som hovnarrar.

Men det är så de gör i Sverige så fort en medlem av kungafamiljen visar sig.

Jag mår inte bra av det. Jag accepterar inte att jag är undersåte och måste tilltala kungahusets medlemmar med deras titlar.

Det är heller inte så att jag har något personligt emot drottningen eller hennes familj. Spontant kan jag till och med tycka att prinsessan Victoria verkar sällsynt smart och charmig.

Vad jag inte kan förstå är varför vi har en kungafamilj överhuvudtaget?

Kungahuset är en kvarleva från en unken tid i svensk historia. I feodalsamhället berikade sig kungarna genom att stjäla från vanligt folk, belönade dem som slickade mest med fina adelstitlar och kastade vårt land in i många meningslösa krig.

När jag framför de argumenten brukar folk säga att kungahuset saknar makt och att kungen och drottningen är så bra symboler för Sverige och att utomlands bara ääälskar man dem.

Men Sverige är en demokrati där vi åtminstone i teorin ska vara lika inför lagen. Hur kan vårt land då som symbol ha en statschef som står över lagen. Och som får jobbet enbart genom att födas först av en drottning?

Monarkin är ingen het politisk potatis - det är en ickefråga.

Men måste politikerna vara sådana mesar?

Om vi nu har en statschef med familj vars jobb det är att representera Sverige på skattebetalarnas bekostnad - varför tvingas hovet då inte att redovisa vad de gör med alla pengar?

Men Riksrevisionen detaljgranskar inte kungens apanage. Ingen gör det.

För första gången i år måste hovet redovisa sina kostnader i form av en enklare resultaträkning. Men några specifikationer görs inte. Det är ytterst allmänt hållet.

Ingen annan myndighet skulle komma undan med det.

Kungen själv är ingen vän av insyn. För några år sedan sa han i tv-intervju:

- Jag tycker nog att det mesta är uppvisat. Det är bra att vi har den här diskussionen i medierna som visar att det är full öppenhet i det här, så jag tycker att det är fullgott.

Det är heller inte så att regeringen eller riksdagen granskar hur kungen och hans familj sköter sina jobb.

Är de bra, dugliga representanter för landet? Säljer de Sverige på rätt sätt? Håller de måttet när det gäller retorik, värdskap och de värden som vi står för? Har de rätt image?

Vi vet att svaret på många av de frågorna är nej.

Carl XVI Gustaf är ingen höjdare i talarstolen, hans umgänge är väl inte det bästa för en statschef. Han är kanske när allt kommer omkring inte helt rätt man för jobbet.

Men han är den ende svensk som aldrig kommer att få sparken.