Jimmy Fredriksson
Det började med bankerna. På den tiden man gick på banken alltså, innan de slängde ut oss och hänvisade till internet, minns jag att de anställda bar strikta kläder.
När någon kom till redaktionen i kavaj och slips slängde man ur sig ett "ska du på banken eller".
Men så hände något. Medan samhället i övrigt utvecklades allt mer tillåtande till personlig livsstil och klädsel - skruvade myndigheter och företag åt andra hållet.
Bankerna som låg ruggigt illa till i förtroendeligan efter finansruffel, bonusskandaler och lånekaruseller blev ännu striktare.
I stället för bete sig just mot kunderna blev banker och finansbolag ännu hårdare med klädkoderna.
Affärsjuristen Jessica Ståhlhammar berättar i en krönika i Dagens PS om hur de anställda på den schweiziska banken UBS fick ett 42-sidigt dokument med kläd- och uppförandekoder,
Där står bland annat att de anställda inte får bära synliga underkläder, korta kjolar, vara orakade, lukta lök eller cigaretter.
Kalsongerna ska vara av god kvalitet (!), svarta knästrumpor ska bäras under kostymen, slipsknutarna ska matcha ansiktsformen.
Manliga anställda avråds från att färga håret eller bära några andra smycken än klockor som antyder tillit och punktlighet.
För kvinnorna gäller dräkt med knäppt kavaj och kjolar över knäna. Kortärmat är förbjudet. Banken tillåter bara en lätt makeup och vill inte se några svartmålade naglar. Håret bör färgas regelbundet så inga utväxter syns.
Mediebranschen är inte så mycket bättre. GT:s manliga nyhetsteam har faktiskt förväxlats med mormoner när de arbetat ute på bygden.
SVT är hyfsat avslappnad men reklamkanalernas journalister ser ut som de ska på begravning.
Jag blir bara förvirrad när sportjournalister i kavaj och slips intervjuar svettiga idrottare.
Är det så att någon som tror att förtroendet för oss journalister ökar för att vi klär upp oss?
På förtroendeskalan ligger Journalister någonstans mellan mäklare och bilhandlare - och sådana bär gärna slips.
Nu finns det klädkoder och klädtvång. Man ska skilja på dem. Brandmän ska ha viss specificerad klädsel för att inte skadas. Polisuniformer ska se ut som polisuniformer. Gruvarbetare ska ha specialkläder för att inte skadas.
Men jag har aldrig förstått varför domare, åklagare och advokater är så förbaskad strikta i klädseln under rättegångarna.
De ser ju ut som de tillhör samma lag. De enda som skiljer ut sig är de åtalade, vittnena och brottsoffren, men så är det också vanliga människor.
Den sista tiden har ett antal klädkodsrebeller ställt till med rabalder.
Några manliga tågvärdar i Stockholmstrakten tog på sig kjol när de inte fick ha shorts på de heta tågen, som saknade luftkonditionering.
Ja, ni läste rätt. Skandalen borde förstås ha handlat om att det rullar tåg utan en fungerande klimatanläggning men i stället diskuterades klädkoden.
På sjukhuset i Lidköping får männen inte bära shorts vilket har lett till att sjuksköterskan Mattias dragit på sig en klänning i stället.
Han gör naturligtvis rätt. Kläder ska vara praktiska. Om fler än han drar på sig klänningar får de snart shorts av landstinget, sanna mina ord.
Sverige behöver fler rebeller som vågar sätta sig upp mot chefernas idéer om vad man får och får ha på sig.
Eller om man formulerar det så här:
Akutsjukvårdens största problem är väl knappast att sjuksköterskor bär kortbyxor...
Eller?