Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jimmy Fredriksson

Fredriksson: "Kan inte förbjuda utfattighet"

Tiggarna är överallt.

Vart jag än kommer sitter det folk som tittar på mig på mig med bedjande ögon och sträcker fram pappmuggar.

Men jag ger aldrig pengar till tiggare.

I torsdags var jag i Haga för att få en tavla inramad och mittemot, utanför en liten Ica-butik satt en tiggerska och pratade i mobilen.

Hon lät arg, la på och satte sig igen och skramlade med mynten i muggen.

Jag blir beklämd när jag ser sådant.

Inte för att en tiggare har en mobiltelefon utanför att hon tvingas ha tiggeri som yrke.

Jag blir också sorgsen inombords för att människor i Europa har det så eländigt och fattigt att de står ut med att sitta en hel dag utanför en butik i Sverige för att dra in några kronor.

Vad är det för liv?

Jag träffade ett gäng rumänska tiggare i Borås förra vintern. De bodde i ett läger i stadsparken innan kommunen rev det och betalade biljetten hem för dem som ville.

Jag knallade upp till den eländiga campingen som bestod av presenningar och affischer. Golvet bestod av fuktig lera.

Några åt på sådant de hittat i soptunnor utanför gatukök.

De var alla snälla och trevliga och sa att de kom från två olika romska släkter. De berättade att de brukade tigga ihop mellan 25 och 50 kronor per dag.

En morgon när jag varit hos ögonläkaren får jag se "en utsättning". Jag går från Lilla Bommen till Kungstorget och före mig går fyra tiggare anförda av en man i 30-årsåldern iförd en skinnjacka.

Han säger åt dem var de ska sätta sig. De stannar i Brunnsparken, på Fredsgatan, Kungsportsplatsen och utanför Saluhallens huvudentré på Kungstorget.

Jag följer efter på avstånd. Skinnjackan tittar lite misstänksamt på mig.

Det är nog så att en del av tiggeriet organiseras så här. Men det är inga stora pengar i det.

Det är bara små eländiga slantar.

Och politikerna har det inte lätt.

Det socialdemokratiska kommunalrådet Lena Palmén i Borås blev utåt ansvarig för att riva tiggarlägret och bussa hem dem.

Hon fick tokrasisterna i hårbotten under lång tid plus att hon blev utskälld av vänsterfolk som tyckte att det var ett stort övergrepp att riva svartcampingen.

Nu ska Norge införa ett förbud mot att tigga och många ropar på att Sverige ska göra på samma sätt.

Vi har redan för många förbud i det här landet - vi behöver inte ett till.

Och man kan inte förbjuda människor att vara utfattiga.

I så fall tycker jag man också ska förbjuda folk att vara snuskigt rika.

Tiggare ska behandlas med respekt och vänlighet. De är utsatta och utfattiga, men vill egentligen inte sitta där och vifta med en mugg.

Ingen vill det.

Men att ge pengar till tiggare ger bara en tillfällig lindring och är i grunden en uppmuntran till att fortsätta med ett ovärdigt liv ett tag till.

Det är ingen lösning på problemet - snarare tvärtom.

EU:s ledning är den enda som har kraft nog att agera för att hjälpa tiggarna i deras hemländer.

Det har varit mycket snack - nu är det dags för verkstad.

Rumänien och Bulgarien måste tvingas - med sanktioner om så behövs - att ta hand om sina fattiga romer. Det är inget som ska hamna i knät på svenska kommunalråd.

Kanske borde det vara så att även Schengenmedborgare borde kunna visa att de har pengar nog till uppehället i det land de vill besöka.