Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jimmy Fredriksson

FREDRIKSSON: Ett angrepp på samhället

Vi gläds åt värmen och ljuset men de mörka krafterna är aldrig långt borta.

Natten till söndag besköts en ledig polis när han parkerade sin mc hemmavid.

Ett angrepp på hela kåren, säger höjdarna på polisen.

Det är värre än så, menar jag. Det är ett angrepp på hela vårt samhälle!

Polisen det handlar om går på en av listorna på Hisingen.

Förr heter det "turlag" men i dag kallas ett gäng ordningspoliser som följs åt genom treskiften för "listan".

Förresten är det ingen som säger ordningspolis heller, utan "IGV", vilket betyder "ingripandeverksamheten".

Männen och kvinnorna som jobbar med IGV sysslar med allt som dyker upp, det kan vara att spärra av vid trafikolyckor eller att konfrontera Hisingens tungt kriminella.

Polisen som blev beskjuten i Mölndal jobbade sent på natten mot söndag, hängde av sig och låste in uniform och pistol, satte sig på sin hoj och körde hem till centrala Mölndal.


När han steg av motorcykeln sköt någon mot honom. Någon som visste vem han var och var han bodde.

Polismannen slängde sig i skydd och bilen körde i väg.

En osynlig gräns passerades i det ögonblicket.

En slags yttersta gräns för vad vårt samhälle ska tåla.

Det hela är mycket enkelt.

Vi har demokrati i Sverige och röstar var fjärde år fram politiker som stiftar lagar.


Polisen som får lön och anslag från oss skattebetalande medborgare ska just se till att lagarna upprätthålls.

Det gör de genom att dels avvärja brott eller när det inte går spåra upp och gripa lagtrotsarna.

Sedan får resten av rättsväsendet ta vid. Åklagare, domstol och kriminalvård.

Utan polisen faller samhället ihop som ett ihop som ett korthus.

Svenskarna har ett stort förtroende för polisen. Jag läser en avhandling gjord på Göteborgs universitet av Gabriella Sandstig på institutionen för journalistik och masskommunikation.

Hon har kollat i de så kallade SOM-undersökningarna mellan 1986 och 2006.

Förtroendet ökade dessutom för polisen efter Branden i Backa 1998, Göteborgskravallerna 2001 och tsunamin 2004.

Göteborgskravallerna är extra intressanta. Ungdomarna som slog sönder Avenyn och kastade gatstenar på poliserna menar än i dag att det berodde på att vi inom medierna var så positiva till polisen.

Jag har jobbat i 40 år i media och jag skulle säga att vi aldrig är positiva till polisen. Vi letar fel. Eller uppfinner.


Om polisen kör för fort kritiserar vi dem för det samtidigt som vi låter folk gråta ut över att polisen inte kommer fort nog.

Finns det inga poliser inne på en fotbollsarena undrar vi varför och gnäller huliganerna över att det var för många poliser, funderar vi på att det kan verka provocerande med poliser på en idrottstillställning.

Det finns heller ingen yrkeskår i Sverige som så ofta får höra hur de borde sköta sitt jobb egentligen.

Jag vänder mig också mot retoriken som går ut på att det handlar om två lag.

Huliganer mot polisen. Demonstranter mot polisen. Kriminella gäng mot polisen.

Polisen står på samhällets sida och verkar på vårt uppdrag,

Polisen är vi.

Vi kan kritisera deras jobb ibland men detta faktum kommer vi inte runt.


Kriminella som nosar reda var enskilda poliser bor och angriper dem angriper också det demokratiska samhället - och oss.

När Bostonpolisen efter bomberna på Boston Marathon drog i gång jakten på terroristerna fick de ett hundraprocentigt stöd från den amerikanska allmänheten och hela civilsamhället.

Så måste vi reagera även på attacken i Mölndal.

Det är en fråga om hur vi vill ha Sverige.

Ska det demokratiska samhället bestämma över våra liv.

Eller de kriminella?

Varsågod och välj!