Ingrid Norrman

Jag vill inte se ett barn få en örfil utan att någon reagerar

Jag vill inte se ett barn få en örfil utan att någon reagerar, inte ens på teaterscenen 2015.

Redan före premiären var jag tveksam mot Göteborgs stadsteaters "Karlsson på taket" som bygger på en bok inte ens Astrid Lindgren själv tyckte om. Jag var beredd att låta mig övertygas om att jag hade fel. Men, nej, jag tycker fortfarande att "Karlsson på taket" är problematisk.

Inte bara för att ingenting har hänt med berättelsen sedan den skrevs 1955 och nu sätts upp 60 år senare. Klart barnen tycker det är kul när en lyftkran låter Karlsson flyga omkring över publikens huvud, men vad får de med sig från föreställningen?

Och de där två örfilarna som Lillebror helt självklart och okommenterat får i pjäsen? Vem pratar om dem efteråt?

Jag läser i recensionerna hur barn i premiärpubliken ropar högt "Så där får man inte göra". Men vad tänker de barn som sitter tyst och inget vågar säga för så där ser det ut hemma hos dem?

Krister Henriksson är en fantastisk skådespelare och det är en berörande berättelse om hur han efter fem år med hyllade "Doktor Glas" längtade bort från de tunga rollerna och kom på att han ville spela "Karlsson på taket".

Jag förstår att det är svårt för en teater att inte tacka ja till en sådan osannolik och publikfriande kombination av pjäs och skådespelare. Men då måste man vilja något mer med pjäsen än att göra Krister Henriksson glad.


I dag görs mer spännande barnteater på småscenerna runt Göteborg med en bråkdel av resurserna. "Karlsson på taket" har kostat 1,25 miljoner att sätta upp och då är inte kostnaderna för huset och den fast anställda personalen medräknad. Med stora resurser följer stort ansvar.

Göteborgs stadsteater har dessutom redan en egen oerhört framgångsrik och hyllad scen för den unga publiken. På Backa Teater skulle "Karlsson på taket" aldrig platsat.

En eloge ändå till Nour el Refai som gör en berörande trulig Lillebror och till regissören som inte sminkade fram historiens gulligaste Lillebror vilket varit väldigt lätt. Kanske just därför känns hon så äkta mitt emellan Karlssons våldsamma utspel och karaktärer som Fredrik Evers endimensionella, storbystade och halvfascistiska hushållerska.

I sista scenen börjar det äntligen hända något med Karlsson. Han sitter ensam uppe i sitt hus på taket, plockar sönder den leksakbil han lurat till sig av Lillebror och försöker se ut som om han inte var väldigt ensam. Men glimten av äkta känsla försvinner snabbt när ensemblen i applådtacket strax därpå plockar upp och dansar omkring med barnen på scen. Det ska sluta skojigt och glatt. Ensamheten och örfilarna lämnar man kvar i teater-salongen.

"Visst är det härligt att stadsteatern i Göteborg upplåter stora scenen med alla dess resurser till en uppsättning som riktar sig till barn ...", skriver Mikael Löfgren i DN i sin recension av föreställningen.

Nej, det är inte härligt för göteborgarna som redan har Backa Teater för alla som vill ge sina barn något mer än en utflykt. Det är inte för att göra "Karlsson" på Götaplatsen som Stadsteatern har sina 145 miljoner om året.

På tisdag kommer Stadsteaterns nye konstnärlige ledare Pontus Stenshäll till Göteborg när höstens repertoar ska presenteras. Det blir spännande att höra vad han vill med vår teater.