Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Glenn Hysén

Jag träffade mina polare Glenn, Glenn och Glenn

Foto: LENNART REHNMAN
Glenn Strömberg, Glenn Hysén, Glenn Schiller, Glenn Holm. Och tåget Glenn. Foto: Privat

Häromveckan fick jag och mina gamla Blåvitt-polare Glenn, Glenn och Glenn döpa ett tåg. Till Glenn. Det var en helt fantastisk upplevelse! Och det var fantastiskt att träffa grabbarna igen. Det var 35 år sen sist.  

MTR Express nya tåg ska gå mellan Göteborg och Stockholm, i den ordningen, och tåget ska heta Glenn. Det är tidningen Metros läsare som har röstat fram namnet, och det är det som gör det så jäva stort. Det är inte någon jury som har suttit och värkt fram det. Det är folket som har röstat, och det känns underbart. Som om man fått Jerringpriset. 

Tåget är uppkallat efter mig och mina gamla polare från Blåvitt – Strömberg, Schiller och Holm. Sen är det ju inte bara vi som heter Glenn, men i alla fall. Jag är fantastiskt stolt, och det var en fantastisk dag.

Senast vi träffades alla fyra var 1982, samma år som vi vann UEFA-cupen. 

Gubbarna och jag gick ut på Avenyn och tog ett par bira innan tåginvigningen, och det var som om tiden hade stått still. Vi satt där och tjötade och garvade, och halkade 35 år tillbaka i tiden på en gång. Vi snackade gamla fotbollsminnen, men också om allt som hände utanför planen. Fantastiskt roligt. Strömberg skrattade så mycket åt något att han höll på att spotta ut tänderna, men jag minns fan inte åt vad.  

De är precis likadana som jag minns dem, lika goa gubbar. Vi hade jävla bra sammanhållning när vi spelade ihop, och det sitter i. 

Vi snackade ju om UEFA-cupen också, så klart. Man fattade inte hur stort det var då, och det är knappt man fattar det i dag. Men det börjar sjunka in så smått. I efterhand har man förstått vilken bragd vi gjorde. Att ett svenskt lag lyckades med det som vi klarade av. Det är helt otroligt.

Och att JAG skulle få vara med om det... det hade jag aldrig kunnat drömma om när jag var grabb. Jag hade ju ingen talang! Men jag hade en jävla vilja.

Jag såg mitt barbarn, Bob, spela match häromdagen. Ett riktigt energiknippe! Han sprang runt som en dåre och bara brötade på. Det var som att se sig själv spela. Jag var precis likadan när jag var i hans ålder. Och det var inte bara Bob. Allihopa sprang bara efter bollen, helt outtröttliga. Jag stod och njöt. Det var svinkallt, men jag blev alldeles varm inombords av att se dom små lirarna fara runt. Jag hade ett litet leende i mungipan hela tiden.

Och det hade jag hela tåginvigningsdagen också. Tänk att det finns ett tåg med mitt namn på! Jag vet inte ens hur jag ska beskriva känslan. Stolt. Det är kanske så nära jag kommer.

När vi stod där på perrongen, alla fyra, och sprutade champagne på tåget sa Holm att "det här är ju större än att Abba ska återförenas!" Det vet jag inte om det är, men det var så det kändes. 

Det tog 35 år för mig och mina fellow Glenns att ses igen. Alldeles för lång tid. Men nu börjar ju gubbarna i det gamla laget fylla 60 på löpande band, så vi ses väl på något kalas snart igen, hoppas jag. Jag blir ju själv 60 snart, men jag känner mig som en bebis i hjärnan. Och det är en bra sak! Jag vill aldrig bli gammal i skallen. I den blir jag, Strömberg, Schiller och Holm aldrig äldre än vi var 1982.

Ha de' gött!

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!