Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Glenn Hysén

Ett litet samtal kan göra så himla mycket

”Janne”, som han kallas, har följt Blåvitt intensivt sedan barnsben. Foto: Marcus Olsson/Blåvittpodden

Jag läste om Jan-Erik Gylling, Blåvitt-supporten som är svårt sjuk, och han berättade att han hade spelat fotboll med mig när vi var små.

Jag ringde honom för att höra hur det är.

Han blev jätteglad och det är det minsta man kan göra.

Det var ett jävla gäng på gräsmattan på Hisingen en gång i tiden och Janne är i samma ålder som mig och dessutom Blåvitt-supporter. Det är inte så att vi har umgåtts, men jag läste att han berättade att han hade spelat fotboll med mig och jag tyckte att jag kände igen honom.

Man blir ledsen när man hör om sådan här skit och hans ovanliga hjärnsjukdom gör att han blir sämre och sämre.

Jag ringde Janne först och främst för att fråga hur det var och han blev jätteglad. Han har en vision att kunna gå och se IFK Göteborg-Malmö FF senare i vår. Den är i april eller maj någon gång och kan jag så kommer jag absolut gå med honom på den matchen.

Jag har på senare tid varit med om att flera människor gått bort av olika anledningar.

Det har varit cancer och annan skit och djävulskap.

Nyligen såg jag på höjdpunkter från en fotbollsmatch i holländska ligan, jag minns inte vilka lag det handlade om men det hölls en tyst minut som visades på storbildsskärm.

Det var för en kille, Jurrie Koolhof, jag spelade med i min första proffssejour i PSV Eindhoven på 80-talet.

Vi spelade ihop i två och ett halvt år. Han var två år yngre än mig och hade gått bort i cancer och jag hade ingen aning. Det är lika bedrövligt varje gång man hör om sådant. 

 

LÄS MER: Här hittar du alla Glenns krönikor

Mina föräldrar böjar bli gamla och åker in och ut på sjukhus även om det inte är något allvarligt och det är bara att ställa upp. Det är svårt ibland när jag reser och reser, men ibland får man helt enkelt bara tacka nej till att åka i väg för att hjälpa dem som står en nära.

Det är svårt att ha tiden att kunna bry sig om precis allt och alla, men de som står en närmast är bara ett telefonsamtal bort. Ringa kan vem som helst göra och det minsta man kan göra att fråga hur det är.  

Man vet aldrig vad som händer och vissa saker kommer inte tillbaka. Ett litet samtal kan göra så himla mycket. 

Jag kom att tänka på en film, ”Patch Adams”, som är en sann historia med Robin Williams i huvudrollen.

Det är en läkare som jobbar på ett sjukhus med gravt sjuka personer där han går omkring och är rolig i salarna, vissa blir friska men inte alla. Jag vet inte om det är en hel vetenskap det där men det är en bra film. Och glädja människor är bra, de kanske får en gnista till att orka lite mer. 

Jag har ont lite här och var men det är som det är och är det inte värre än så finns det ingenting att klaga på. 

Man ska vara lycklig över att man är frisk.

Ha d' gott!

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!