Glenn Hysén
Första gången jag träffade Bertil ”Bebben” Johansson var när han tränade oss i IF Warta.
Jag kom upp i A-laget och han var tränare där. Det var ingen fantastisk taktiker jag fick som tränare, inte den bästa tränaren på papperet. Men det var en underbar människa. Den bästa tränaren behöver inte vara den bästa taktikern.
Det kan räcka med att vara en jävligt snäll människa.
Om man har sett de gamla bilderna med Blåvitt vet man att det är Bebben som gäller. Torbjörn Nilsson, Fölet Berndtsson, Bebben... Det är dem man kommer ihåg.
Det är en fin bild när han hänger där på hörnflaggan, ni vet vilken bild jag pratar om.
När jag tänker på hans karriär tänker jag på en karriär som har betytt allt för IFK Göteborg. Det finns andra fina karriärer i klubben också men det här är en ikon.
Jag kommer ihåg några matcher. Farsan brukade ta med mig och titta på Blåvitt. Jag minns en teknisk spelare som kunde göra tunnlar och göra mål. Att komma dit och se honom var häftigt och därför var det ännu häftigare att själv spela i samma lag tio-femton år senare.
Det var mäktigt, jag var stolt över att spela i IFK Göteborg där Bebben hade spelat.
Jag kände inte Bebben närmare efter att jag hade haft honom som tränare. Men alla säger precis samma sak om honom. Han gillade att skämta, var underbar och snäll. Han var en go gubbe och är man det så är man en bra person.
Det säger allt, det räcker ju.
Vila i frid, Bebben.
