Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Glenn Hysén

Det är så här jag vill minnas Eva

Glenn Hysén skriver om sin vän Eva. Foto: LENNART REHNMAN / GT/EXPRESSEN
Min vän Eva var envis, snäll och ödmjuk och ett enormt Blåvitt-fan. Det är så jag vill minnas henne. Foto: PRIVAT

Begravningar är aldrig roliga. Men den här var så jävla mäktig och fin. 

Den saknade motstycke mot alla andra jag varit på.  

Min vän Eva var envis, snäll och ödmjuk och ett enormt Blåvitt-fan. Det är så jag vill minnas henne. 

Jag har tidigare i en krönika berättat om min vän Eva Blomstrand som var svårt sjuk i cancer. I mitten av december visste vi att det inte längre fanns något att göra. Hon dog innan jul och i tisdags var jag på hennes begravning.

Det var knökfullt av människor som ville minnas henne i Surte kyrka. Det var nog runt 250 personer som var där. 

Det är aldrig kul att behöva gå på begravningar och jag har tyvärr behövt gå på en del. Men den här var något annorlunda. Jag har aldrig varit med om något liknande.

Jag kommer alltid minnas henne som en envis jävel. Eva sa vad hon tyckte och tyckte hon något så var det vad som gällde. 

Sen var hon också snäll och ödmjuk på alla sätt och vis. 

En gång var hon i en butik och då kom det in en gubbe som skulle råna butiken.

Då sa hon "Du ska fan inte råna mig" och då vände han och gick ut. Eva sprang sedan ut ur butiken efter honom. Det är inte alla människor som skulle göra så.

Men det är den typen av människa som hon var. 

Det var hennes son Emil som berättade det i det tal han höll under begravningen. 

Han höll tal i säkert fem minuter, jag har aldrig varit med om maken, att han klarade att stå där och hålla det talet. När han grät och alla andra grät. Men han klarade det. Han är stark den mannen. 

Det är Evas tre barn Emil, Malin och Samuel som man tänker på i det här läget. 

Glenn och Eva tillsammans med Evas barn Emil, Malin och Samuel. Foto: PRIVAT

Jag hann träffa Eva strax innan hon gick bort, efter att Emil frågat mig om jag ville komma och hälsa på, men innan det var det ett halvår sedan vi sågs sist. Så som hon var då i december, det finns ingen som är värd att behöva ligga så. 

Vi har hängt med jämna mellanrum sedan jag spelade i Blåvitt på 80-talet. Eva var ett stort fan. Hon var alltid med på alla matcher. På hennes kista låg det nu en stor IFK-flagga. Det ser man nog inte ofta. Men jag tycker att det är bra att man gör det personligt för att minnas den som dött. 

Jag fick frågan om jag kunde tänka mig att vara en av dem som bar ut kistan ur kyrkan. Jag frågade om de inte ville att det skulle vara släktingar som gjorde det, men Emil sa då:

"Jag tror att morsan skulle ha gillat det"  

Jag har aldrig varit med om det innan, man bär tre på varje sida och sedan körde bilen i väg till kyrkogården och vi fick lägga blommor på kistan innan de sänkte ner  den. 

Det var självklart att ställa upp när jag fick frågan. Det är ju på något sätt en ära att få göra det. Det är oerhört stort. 

Innan det, under själva begravningen spelades en låt av Ted Gärdestad som var lugn och fin och sen "Snart skiner Poseidon" av Joel Alme som är Blåvitts låt. 

Det var jävligt fint. 

Det brister ganska enkelt då.

Ta hand om varandra. 

Ha d' gott 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!