Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Glenn Hysén

Äntligen ligaseger – men hur kunde det dröja så länge?

Liverpool-supportrar samlades utanför Anfield den 25 juni, när det stod klart att titeln var deras.
Foto: JON SUPER / AP TT NYHETSBYRÅN

Liverpool vann Premier League förra veckan.

Det är riktigt stort, men att de inte vunnit engelska ligan sedan jag var där för 30 år sedan är helt sjukt.

Om någon sagt till mig att det skulle dröja så länge tills det var dags igen när jag stod i den där dubbeldäckaren med bucklan i ena näven och champagneflaskan i den andra... ja, då hade jag frågat om de var dumma i huvudet.

Att Liverpool skulle vinna Premier League har man törstat efter i hur många år som helst nu. Men hur de klarat av att undvika att vinna på 30 år blir jag faktiskt inte riktigt klok på.

De har ju alltid haft så jäkla bra lag, på den punkten är de nästa världsmästare tycker jag.

När man tänker på det är det rätt sjukt att den senaste gången man fick fira ligatitel i Liverpool, ja då var jag med och tog hem den.

Säsongen innan jag kom dit var tung på många sätt. I april 1989 ägde den fruktansvärda olyckan vid Hillsborough rum. Under en match med Nottingham Forest klämdes 96 personer ihjäl, på grund av att arenan blev för alldeles för full, alldeles för fort.

Min första tid i laget fick jag därför besöka de skadade som fortfarande låg på sjukhus. De var hemskt. Samma år hade Liverpool dessutom missat ligatiteln, efter en förlust mot Arsenal.

Med allt detta hemska i huvudet på Liverpools supportrar behövde vi ta revansch och det var också precis det vi gjorde.

Det var hur stort som helst. Det stod klart att vi vunnit i näst sista omgången, mot Queens Park Rangers, så vi kunde inte fira fullt ut då för vi var tvungna att möta Coventry i sista matchen.

Men efter det festade vi i en vecka.

Jag har många galna historier från min tid i Liverpool och de allra flesta passar nog inte att skriva här.

Däremot så har jag väldigt fina minnen från gubbarna jag spelade med. Vi var sju, åtta stycken som umgicks konstant.

Sammanhållningen blev väldigt fin och jag tror att det var en viktig del i varför vi var så bra.

Efter träningarna hade vi eftermiddagsaktiviteter med gubbarna, vi drog till puben, spelade biljard, drack någon bira och snackade skit.

Det var ju så klart inte själva biran som var viktig, utan umgänget. Genom att umgås så tätt som vi gjorde så lärde vi också känna varandra riktigt bra och det visade sig också vara till vår fördel på planen.

När jag spelade i Italien så var det inte alls samma grej. Då såg man inte röken av de andra gubbarna förutom på träning och match. 

Ja, det var mycket som var annorlunda förr. Vi hade till exempel lärlingar som putsade våra skor och hjälpte till. Nu kanske några reagerar och tyckte att vi utnyttjade dem och körde med dem. Men så var det inte alls. Jag gjorde det själv i Blåvitt och syftet var att lära sig.

Några av grabbarna som putsade mina skor i Liverpool blev hyfsade spelare själv.

Steve McManaman och Robbie Fowler, exempelvis.

Det ni.

Ha d' gott!